Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Det tyska gästspelet i Stockholm. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
CARL G. LAURIN
Foto. Atelier Jæger,
LUDWIG WüLLNER SOM FAUST.
För min del har jag tänkt, att Goethe i
Margareta velat skapa kvinnan, särskilt den
germanska kvinnan, på höjdpunkten av äkta
naivitet, ödmjukhet och omedvetenhet, och
därför valt den borgerliga typ, i vilken
dessa dyrbarheter kunnat renodlas utan att
avslipas och därigenom också förminskas
genom någon salongskultur. Mefistofeles
åter trodde jag skulle äga välsk smidighet
och fransk slagfärdighet och just genom
dessa egenskaper verka främmadartad,
lysten och hal, så att hon ej kunde komma
till rätta med honom. Wegener åter, som
en tysk-engelsk Faustkännare påpekade,
har som utgångspunkt Gud faders ord i
prologen
Von allen Geistern die verneinen
ist mir der Schalk am wenigsten zur Last.
och gav honom intet av den cavaliere man
väntade sig utan mer av en elak och
genial narr och ulspegel, »germanischer
Extraktion|.
Med oerhörd kroppslig och andlig
vitalitet avbrände han sitt helvetiska
fyrverkeri, så att man gladdes i gnistregnet.
Det vackraste, om Margareta
undantages, var en seen i Fausts kammare, där i
sagans rembrandtbelysning den röde
riddaren och den svarte doktorn röra sig
under »die dunklen Wölbungen droben» och
då Mefistofeles själv har så roligt åt
människan Faust, som verkligen vill vara som
Gud, allt på en gång, och äga
des Löwen Mut,
des Hirsches Schnelligkeit,
des Italieners feurig Blut,
des Nordens Daurbarkeit.
Lasst ihn euch das Geheimnis finden,
Grossmut und Arglist zu verbinden,
und euch mit warmen Jugendtrieben
nach einem Plane zu verlieben.
Möchte selbst solch einen Herren kennen,
wiird’ ihn Herr Mikrokosmus nennen.
Allt, ord, spel och ljusdunkel, smälte här
så konstnärligt och rikt samman, att man
fick en känsla av att stå inför något
fulländat.
Man brukar säga, att grace är en
oengelsk egenskap, men det finnes många
undantag, och främst bland dem kanske
Shakespeares Midsommarnattsdröm. Den
ger vad tyskarna kalla »das Waldweben»,
månstrålarnas lek mellan trädkronor och
daggiga blommor, fågelpip, underliga
knäppar i trädstammarna, ett tissel och tassel
av allt, som flyger och far och hoppar och
nickar, kort sagt det svårast tänkbara att
realisera på en teater, om också vridscenen
går på kullager. Att det ej på
Shakespeares tid var möjligt att med annat än
dikten själv — och den lär väl alltid bli
det väsentligaste — ge illusion på scenen
veta alla. Man kan få se mycket för sin
inre blick, om en dikt läses upp på rätt
sätt, och den tidens engelsmän fordrade i
det fallet ej mera av Shakespeares A
Mid-summernight’s Dream än av en god
uppläsning av Spencers The Fairy queen eller
Draytons Nimphidia. Det är ju ej ens
nödvändigt att ha mörkt i rummet, då
spökhistorier berättas, men nog är det en fördel.
Reinhardts scenerier i skogen och
naturen, sotn eljes, åtminstone av vad jag har
sett, knappast nå upp till vad gamle Irving
på 1890-talet fick fram av friskhet och
illusion på Lyceumteatern i London, hade
här i Midsornmarnattsdrömmen lyckats få
in den mystik och den skymning, som är
nödvändig för att nymfer eller nissar skola
våga sig ut. Man är tacksam för att det
förtjusande skådespelet, så bräddfyllt med
lyrik, att det stänker sina daggpärlor på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
