Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Det tyska gästspelet i Stockholm. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
CARL G. LAURIN
Strindbergs Dödsdansen, kallad
»To-tentanz», spelad i Stockholm på gamla
Intima teatern, där under ett par år
uteslutande Strindbergs skådespel uppfördes, fick
av Reinhardtska truppen ett nästan
fulländat uppförande. Det är ett av vår store
dramatikers starkaste skådespel, och man
har mycket klagat över att det ej oftare
förekommer på svenska scener.
Anfrätt av en könssjukdom kan kapten
Edgar vid fästningsartilleriet när som helst
vänta att slaganfall ger honom döden.
Fyllerist och även utan att ha druckit mycket
brutal, nästan blind — troligen till följd
av sjukdomen — och utrustad med en genom
hela det mer än tjuguåriga äktenskapet
varande abnorm elakhet, försöker han genom
hugg och slag, genom lögner och hånskratt
över makans tilltagande ålder och fulhet
tillfoga sin hustru ett maximum av lidande.
Han far dock av makarnas vän Kurt
det trösterika ordet att vara kanske en
sömsmån bättre än hustrun. Ty hustrun
är ej vidare idealisk hon heller. Ända in
på 1700-talet, berättar Troels Lund,
använde man i Tyskland mot otuktiga
kvinnor följande straff. Vederbörande
instoppades i en svart säck tillsammans med en
hund, en katt, en tupp och en snok. Så
tillknöts säcken och kastades i sjön. På
stranden sjöngo korgossarna en psalm. Om
man ersätter snoken med en huggorm och
tuppen med kapten Edgar samt tar bort
psalmen, så påminner den svarta säcken
om den svenska militärfamiljen. De gå
till botten hopbundna som bältespännare,
sargande varandra till döds.
Skådespelet är den kontradiktoriska
motsatsen till den danska bröllopspsalmen
Det er saa yndigt at følges ad
for To der gerne vil være sammen.
Glanspunkten var då Edgar, spelad
med ohyggligt konsekvent realism av Paul
Wegener, med ett hårt grepp i armen
slänger ned sin hustru på pianostolen och själv
för att demonstrera sin ungdom och hälsa,
med snusnäsduken om huvudet men eljes
i uniform och stövlar, dansar bojardansen.
Under denna får han ett slaganfall, och det
är rörande att se hustruns förtvivlan, då
hon upptäcker, att maken ej är död.
Fru Rosa Bertens var nog bra i denna
roll, då den skrevs. Strindberg själv lär
ha önskat, att hon skulle spela den. Nu
tror man ej på att hon skulle kunna
förföra en karantänsmästare, och ännu
otroligare är det att han faller ned och kysser
hennes fötter. Men det var också den
enda svaga punkten. Fästningstornet på
karantänsplatsen, där handlingen utspelas,
dräkter och uniformer, allt verkade svenskt.
Med undantag av några tonfall och
uttryck av rent patologisk karaktär, som gav
oss en tydlig känsla av sinnessjukdom och
därför kom oss att nyktra till, var
skådespelet hårresande och gripande som skrik
ifrån drunknande, och med den dualism,
som finnes i människohjärtat, tro vi
kanske säkrare på paradisets änglakörer, sedan
vi ett ögonblick hort de fördömdes skrän.
Reinhardt och hans sällskap ha här i
Stockholm kunnat påräkna och också mötts
av ett hjärtligt »välkomna!» För några
år sedan spelade hans sällskap här
Oidi-pos, och många stockholmare ha på hans
teater i Berlin sett, hur han med judisk
smidighet, preussisk disciplin och tysk
andlig universalitet visat oss storverk. Då
sällskapet lämnade oss, var vår beundran
ökad och det tyska sällskapet hade vunnit
nya vänner. Reinhardt, vars eget arbete
och verksamhet består i att rätta och
kritisera och som lever i världens mest
kritiska stad, bör ej förvånas åt, att kritik
också här i Stockholm har förekommit. Vi
äro självständiga och vilja förbli
självständiga också på det kulturella området. Men
vi vilja också som svenskar av hjärtat tacka
ej bara professor Reinhardt för hans
storartade, nu mer än ett decennium pågående
framgångsrika kulturarbete utan också
påminna oss, att liksom svenskt väsende,
svensk konst och svensk litteratur
ingenstädes utom Skandinavien kan förstås så
väl som 1 Tyskland, så ha vi, oberoende
av politiska sympatier, den största vördnad
och beundran för den centrala, med oss
besläktade folkstam, i vars kultur allvar
och humor så fulltonigt klinga samman och
vars insats på den stora världsteatern måste
märkas och kännas på alla områden. Det
fördrar god världsregi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
