Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Johan Olof Wallin som psalmdiktare. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
OLOF RABENIUS
Ingen är dig mera nära,
än den Gud, som skrev sin lag,
skrev sitt heliga behag
ditt hjärta och sin lära,
och som själv dig döma skall —
syndare, i stoftet fall.
Eller när skalden lånar den bibliske
sångarens psaltare för att till den besjunga
Herrens härlighet:
Av himlens här den Högstes makt
förtäljs med tusen munnar;
det vida fästets ljusa prakt
hans händers verk förkunnar,
och dagen, som ifrån oss flyr,
bebådar för den dag som gryr
hans ära och hans under.
Den gudsidé, som skalden här
frambär med sina starka tonslag, står i god
överensstämmelse med
sjuttonhundratalets och i synnerhet Kants
förnuftsteologi, men vem märker ej, att elevationen
i uttrycket uppspringer ur den nya tidens
grund?
I Wallins poetiska bildning ingå
vidare starka formelement, hämtade från
sjuttonhundratalets allmänna litterära
utrustning. Under diktarkampen i början
av adertonhundratalet slöt sig Wallin
som bekant till den gamla skolan,
liksom han ju själv fostrats i den
gustavianska smaken och inom den gjort sina
första lärospån. Den akademiska
retoriken med sin ampla periodbyggnad,
med sin klartecknade, välproportionerade
struktur, med sin logiska avvägning av
tankarna och sina antitetiska figurer gav
också ett bestämmande stildrag åt hans
senare, ur vad innehållet beträffar ur
andra källor upprunna andliga
författarskap, både i dess prosaiska och poetiska
del. Hans predikningar äro utmärkta av
planmässig reda och på samma gång av
skrudad vältalighet, som i dialektisk rytm
och med ständigt buret föredrag
utvecklar ett efter stämningen skiftande patos.
Även psalmerna hava med sin lyriskt
sammanträngda form en liknande prägel.
Wallins poetiska fantasi svävar mellan
gränserna av ett fast tankeschema, och
färgen breder sig mättat jämn och klar
över en åskådligt indelad yta. Stroferna
stå ofta i ett symmetriskt förhållande
till varandra, och uttryckens parallellism
eller antitektik bär tankarnas harmoniska
gruppspel. Här kom den urgamla
psalmtekniken med sina antifonier och
om-kväden Wallins konstnärliga
klarhetsbehov till mötes, och hymnens hjärtepoesi
förmäldes sålunda med den högsta
tankeskönhet. Vem känner ej, hur konstfull
refrängen är insatt i hans sånger, t. ex.
i påskpsalmen Han lever och du leva
skall eller vilken poetisk vila ordet stilla,
som inleder varje strof i psalmen Stilla
jag på dig vill akta åstadkommer, och
vilken verkan uppnår ej den iterativa
rimflätningen i förening med den
präg-nanta rytmiken i mästerstycket Vaka,
själ och bed, vars strofer bilda en grupp
av de ädlaste reliefer, i klassisk mening
stränga och fria på en gång:
Lyckans falskhet känn!
Bäst hon smilar än,
ditt Uriebrev hon skriver;
Joabs kyssar dig hon giver,
dräpande sin vän.
Lyckans falskhet känn!
Vad är ärans prål?
Gift i gyllne skål,
dryck, som törsten icke släcker,
resekost, som icke räcker
fram till resans mål.
Vad är ärans prål?
Och så fogar denna allvarsdova
strids-och förmaningspsalm fresk till fresk i
sin marmorfasta strofbyggnad. Icke
mindre beundransvärd är den cykliska
rund-ningen med slutackordets upptagande av
det första anslaget, en stil som möter
oss i Glädje utan Gud ej finnes.
Men sjuttonhundratalets formspråk
ingår i Wallins diktning en organisk för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
