Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Johan Olof Wallin som psalmdiktare. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
OLOF RABENIUS
tet, varom aposteln talar. Efter hans
egna antydningar var hans äktenskap,
som bragte honom yttre välstånd,
olyckligt, och hans arbetsbörda tryckte
honom också tungt. De själsslitningar, för
vilka han sålunda var utsatt, alstrade
hos honom ett svårmod, en världsleda,
som tagit sig gripande uttryck både i
hans profana och religiösa poesi. Är
icke Hemsjukan ett tema, som återljuder
i en mängd av hans psalmer, i hans
längtan efter vännen, han överallt söker,
i hans suckan och sökande efter friden?
Den psalm, som har den sist antydda
ingressen, verkar med sitt mörka patos,
som till sist ljusnar till salig förvissning,
en hjärtebikt inlagd i den kristna
världsbekännelsen. Och det är en psalm för
män, som kämpat och lidit och till sist
funnit frid i tron på Jesus Kristus.
Salig, salig den som kände,
den, som trodde dig allena,
sannan Gud, och den du sände
att med dig oss än förena!
Jesu Kriste! du är vorden
vägen, sanningen och livet:
och i himlen och på jorden
är ej annat namn oss givet.
Det är klart, att den religiösa
känslan endast kan äga halt och djup,
försåvitt den spirat ur en livserfarenhet på
gott och ont och framgått ur en
brytning och spänning mellan motsatserna
inom människonaturen. Den personliga
tonen i Wallins psalmer röjer
tillräckligt tydligt, att han upplevat tillvarons
själavånda, men av en upprörd affekt
märker man knappast något spår i hans
dikt, där hjärtats oro stillas i ädel
konstharmoni och hög tempelfrid. Att åter
försjunka i ruelse och smaka syndens
efterrus genom den mystiska
blodsdrycken, därtill var han en alltför sund och
klar natur. Han rör f. ö. endast med
lätt hand vid försoningsläran.
Den religiösa poesien antog under
Wallins hand kyrkosångens form. Väl
frångår denna hans väldigaste dikt
Dödens ängel, som dock i flera hänseenden
återger psalmernas tempelton, med
vilken skalden också
— breder vingen kring nordanstormen
och rullar dynande våg mot strand.
Den andliga visan var en sångart, till
vilken han föga bidragit — anklanger
finnas visserligen, t. ex. i Var är den
vätt och Den signade dag, vilken
sistnämnda ju dock icke är ett Wallinskt
original — det enkla ariosot passade
icke denne körlyriker. Hans psalmer
äro nästan alltigenom tänkta och
diktade för kör, församlingens unisona eller
— varför icke? — en mångstämmig, som
skiftar den i sin rikedom ofta polyfona
stämningen. Och dikternas hymniska klang
uppbäres naturligt av orgelbruset, som
med sin blåsorkester förenar sig med
människorösterna. Men när man läser
Wallins psalmer, tycker man sig i
fantasien höra harpor, som ackompanjera
himlens nio änglakörer varom profeten
talar. Ja, hans musa är en koragisk
ängel, som vad konsten beträffar icke står
tillbaka för sina grekiska systrar.
Det är många konstmedel diktaren
använder för att skänka sina sånger
poetisk glans och hymnisk skönhet. Av de
storartade ingresserna, som ofta likna
vittvälvda, bildsmyckade portaler, är
ingen skönare än den, som öppnar hela
psalmboken:
Upp psaltare och harpa,
upp kraftens ord, du andens svärd,
tveeggade och skarpa
ur dvalan väck en syndig värld.
Och utropen och invokationerna, som
hos Wallin uppstämmas under en lugn
majestätisk lyftning, stegra anslaget med
sin Halleluja- och Hosiannaklang. Ett
utomordentligt stilvärde ligger i de
bibliska gestalter och namn, som skalden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
