Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Alltings återställelse. Av Gustaf Cederschiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
;6
GUSTAF CEDERSCHIÖLD
finns många skiftande sätt, varpå sådana
föreställningar ha framträtt, och det synes
vara svårt att ordna dem i grupper.
När kolonister bilda ett nytt
samhälle, långt borta från deras
ursprungliga hemort, har det mycket ofta hänt,
att de uppkallat den nya hemorten efter
den gamla, varvid stundom »Nya» satts
före namnet. Så kallade de vid
Delaware bofaste svenskarna sitt landområde
för Nya Sverige, och ur geografien kunna
hundratals dylika ortnamn utan svårighet
hopsamlas. Drivfjädern till namnvalet
har väl förnämligast varit kolonisternas
önskan och förhoppning att i den nya
omgivningen få leva ett liv, som så
mycket som möjligt liknade det de
upplevat i det gamla hemmet, och att denna
nya boningsort för deras avkomlingar
skulle bli lika kär, som den forna varit
för dem själva. En ännu starkare
inflytelse på känsla och fantasi har sannolikt
utövats av målet att återupprätta ett
fordom mäktigt, men sedermera försvagat
och splittrat rike. Det råder väl intet
tvivel om, att minnet av det forna tyska
kejsardömet och dess glansdagar, t. ex.
under Hohenstauferna, varit en kraftigt
medverkande faktor vid upprättandet av
det nutida och de strävanden, som
föregingo och förberedde denr.- »aierställelse».
För de längst gående italienska
chauvinisterna hägrar säkerligen föreställningen,
att italienska konungadömet en gång
skall återupprätta det forna romerska
världsväldet eller åtminstone det
Västromerska riket, medan ju de ryska
cza-rernas och nationalisternas drömmar om
Ryssland som arvtagare till det
Östromerska kejsardömets politiska och
kyrkliga makt äro än bättre kända och kanske
mera utförbara än de italienska
storhetsdrömmarna. Och i detta sammanhang
kunna vi slutligen påminna oss
påvemaktens oavlåtliga strävan att återkomma
till det världsbehärskande inflytande, den
en gång innehaft.
Ett rikes eller en institutions
återupprättande är emellertid icke ett lika starkt
och lika allmänt intresse som frågan om
individens fortsatta liv efter den lekamliga
döden. Tron på förnyelse eller fortvaro
av det personliga livet har också varit
mycket utbredd och mycket gammal.
Att man vanligen tänkt sig denna nya
tillvaro såsom föga avvikande från den
här på jorden genomlevda, synes av de
redskap, man givit den döde med sig i
graven. En krigare har fått vapen, en
kvinna sax och andra sysaker. Då också
den dödes häst fått följa sin herre i
graven, vittnar detta om, att man menat,
att också djuren kunde övergå i det
andra livet, att de kunde uppstå igen.
De nordamerikanska indianernas »sälla
jaktmarker» skulle ju heller inte kunna
tänkas, om där ej funnes tillgång på
bufflar och annat villebråd.
Föreställningen om djurens uppståndelse är väl
ännu icke fullständigt förlorad. Så har
jag, för att nämna endast ett exempel, i den
sista dikt, Henrik Wergeland författade,
»Den smukke Familie», funnit ett
uttalande, som visar, att han hoppades påhimlens
vida slätter få rida sin kära häst »Brunen;.-.
I vad mån människans liv efter döden
liknade hennes föregående eller skilde
sig därifrån, därom rådde mycket
skiftande föreställningar. Enligt grekerna
var skugglivet i Hades endast en svag
och blek fortsättning på jordelivet, och
detta jordeliv var alldeles glömt, sedan
den dödes skugga hade druckit ur floden
Lete. Hos de hedniska nordborna var
Hels boning en på flera punkter trogen
motsvarighet till det grekiska Hades,
bland annat däri, att bägge tänktes vara
belägna under jorden. Märkligt är, att
t. o. m. själve Balder troddes komma
till Hel. Ordet hel kunde också
beteckna dödsriket eller döden i allmänhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
