Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Alltings återställelse. Av Gustaf Cederschiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
;6
GUSTAF CEDERSCHIÖLD
särskilt gengångare ingalunda är utdöd,
utan mångenstädes är fast rotad och
t. o. m. godtages av somliga personer
med högre bildning, vare sig de kläda
sina föreställningar i en
kvasi-veten-skaplig form eller icke.
Av synnerligt intresse äro de
gestaltningar av gengångar-tron, som låta den
döde ideligen på bestämda tider,
vanligen om natten, upprepa det dåd, som
varit mest utmärkande för hans jordeliv,
vanligen en handling eller följd av
handlingar, som omedelbart föregått och lett
till hans död. Inom den nordiska
sägenkretsen är berättelsen om
Hjadninga-striden det mest typiska exemplet på
dylik övertro. Konung Hognes dotter
Hild hade blivit bortrövad av konung
Hedin, som tagit henne till äkta. Hogne
följde efter Hedin med sin flotta.
Konungarna träffades vid Orknöarna, gingo
upp på en ö och stridde till aftonen, då
vardera hären återvände till sina skepp.
Men om natten gick Hild till slagfältet
och uppväckte med sin trolldom alla
dem, som under dagen stupat. Nästa
dag fortsattes kampen, och nästa natt
väckte Hild ånyo de fallne till liv. Så
pågår striden ännu, och den skall inte
sluta förr, än Ragnarök kommer. Jag
kallade denna sägen typisk för
iterationsföreställningarna. Det är den ungefär
på samma sätt som föreställningen om
enhärjarnes dagliga kämpalek, med vilken
den har åtskilligt gemensamt. I någon
mån kan Hjadningakampen emellertid
jämföras med nyare sägner om
förbrytare, som ständigt måste upprepa sitt
brott. Ty för nordboarnas starka
ättkänsla var det alldeles avvita, att
svärfader och svärson krigade med
varandra.
Gengångare äro i regeln bundna vid
någon viss lokal, utom vilken de icke
kunna uppträda. Det finns också spår
av, att man i ett annat avseende trott på
en mystisk förbindelse mellan en bestämd
lokalitet och människans liv, i det hon
måste återkomma till det ställe, där hon
blivit född, för att dö där. Detta bleve
alltså en »återställelse» på annat sätt än
de övriga här omnämnda. I de norska
konungasagorna berättas om Harald
hårfagres yngste son, Håkan den gode, att
han, efter att ha segerrikt och osårad
bestått många farliga strider, slutligen
i en kamp mot Erik blodyx’ söner fick
ett dödligt sår och avled just på den
klipphäll, där hans moder, trälkvinnan,
hade fött honom till världen. Sagorna
tillägga visserligen ingen reflexion, men
det har sannolikt varit folkmeningen, att
ödet hade bestämt, att där och ingen
annanstädes skulle han dö. Uttryckligt
framhålles däremot ödets bud i sagan
om Orvar Odd. Medan denne som ung
ännu vistades på sin födelseort,
Berur-joder i Norge, spädde honom en volva
(vala), att han där på Berurjoder skulle
dödas av sin häst Faxe. Odd nedstack
och nedgrävde hästen samt for sedan i
viking, vistades i fjärran land tills han
uppnått hög ålder, och var då härskare
över ett rike i Österled. Driven av längtan
att återse barndomshemmet återvände
han slutligen till Berurjoder. Under en
vandring där stötte han med foten mot
en hästskalle. Ur denna kom en
huggorm, som bet Odd, så att han dog av
giftet.
I fråga om den enskilda människans
förnyelse är läran om själavandringen
av stor vikt såsom mycket gammal och
mycket spridd. I österländska former av
denna lära kan människans själ efter den
lekamliga döden övergå antingen i ett
nyfött människobarn eller i ett nyfött djur.
Själen genomvandrar sålunda en oändlig
rad av kroppsliga existenser, och
stundom föreställer man sig, att en god
levnad giver rätt till en bättre existensform,
och att en ond straffas med en ofördel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
