Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Alltings återställelse. Av Gustaf Cederschiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALLTINGS ÅTERSTÄLLELSE
79
aktigare och mera föraktad. Så kan man
t. ex. säga till den körsven, som
misshandlar sitt ök, att han själv i sin nästa
existensform kommer att bli ett ök och
då får smaka samma lidanden, som han
nu tillfogar sin stumme broder. Under
vikingatiden tyckes tron på själens
vandring från människa till människa ha varit
rätt allmän, medan jag ej känner några
intyg om, att man tänkt sig en människa
kunna efter döden uppträda som djur.
Också i andra avseenden synes man ha
föreställt sig möjligheterna till själens
överflyttning tämligen begränsade. Att
ett älskande par, som tidigt skördats av
döden, kunde i nya gestalter, men under
något så när liknande omständigheter, få
åter uppleva sin korta kärlekslycka,
antydes av en på prosa författad notis,
som i samlingen av Eddasångerna är
tillagd en av de s. k. Helgedikterna.
Oftast tyckes man likväl ha inskränkt
tron på återfödelsen till att gälla endast
fränder. När den unge Håkan
Adalstens-fostre kom till Norge för att fördriva
sin grymme och allmänt hatade broder
Erik blodyx, jublade folket vid hans
åsyn och ropade, att hans fader, den
store konung Harald hårfagre, vore
pånyttfödd. Men i regeln ansåg man nog,
att verklig reinkarnation ej kunde inträda
annat än då den andra människan var
född efter den förstas död och bar
samma namn som denna. Detta synes med
stor sannolikhet framgå av den under
vikingatiden härskande seden att
uppkalla ett nyfött barn efter någon avliden
frände, vars egenskaper man önskade
att barnet skulle ärva. Och det kan väl
inte vara tvivel om, att ännu i våra
dagar seden, att giva barnet en äldre,
levande eller redan avliden anhörigs namn
åtföljes av en öppet uttalad eller tyst
förhoppning, att den så uppkallade skall
komma att likna den, efter vilken han
uppkallats.
I de nordiska föreställningarna om
själavandring tyckes icke ha ingått den
hos vissa österländska folk rådande
åsikten, att det berodde på individens
handlingssätt, om han i nästa existensform
skulle få det bättre eller sämre ställt för
sig. Det är emellertid just genom denna
åsikt, som själavandringstron får sedligt
värde och kan påverka viljan. Att
förnyelsen eller återupplivandet innebär
belöning eller straff, är ju ett gemensamt
drag hos flera religioner och har ju med
särskild styrka framträtt i den kristna
läran. Men också bland de kristna torde
föreställningarna om livet efter döden
ha växlat och ännu växla ganska
mycket, även om man bortser från de
lämningar av förkristen tro, som här och
där hålla sig fast, och av vilka några
ha i det föregående påpekats. Jag kan
icke nu gå in på en framställning av
dessa växlingar. Endast en punkt vill
jag något uppehålla mig vid. Det synes,
som om man i äldre tid tänkt sig
tillvaron efter döden mera materiell, än
man numera i allmänhet är benägen att
föreställa sig den. »Kroppens
uppståndelse», »nya himlar och ny jord» äro
uttryck som väl knappast kunna förstås
annorlunda än såsom innebärande en
ganska materiell uppfattning av
förnyelsen. Saken är av vikt för frågan om
kristna inflytelser på äldre nordiska
föreställningar, särskilt de eskatologiska
utsagorna i Eddadikten Völuspå, som
sannolikt är från 900-talet. Efter att ha
skildrat världsförstöringen, Ragnarök, har
spåkvinnan följande uttalanden (jag följer
Brates översättning):
Upp ser hon komma
för andra gången
jorden ur havet
igen grönskande;
forsar falla,
örn flyger däröver,
den som på Ijället
fiskar griper.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
