Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
103
miären av Mussets täcka komedi »Il ne
faut jurer de rien». Skalden själv
skriver: »Det var just aftonen före in
surrektionen. En fullsatt salong, prydd med
sköna kvinnor och spirituella män, en
mig gynnsam parterr. — Dagen därpå,
god morgon! Aktörer, direktör,
författare, sufflör, alla hade vi geväret i hand.
Kanonen till orkester, eldsvådor till
eklä-rering och till parterr rasande vandaler!»
Det är egendomligt vad den
historiska tonen objektiviserar och tar bort
det stötande. De allra allvarligaste
gamla damer smålogo nu åt Céciles:
»Mamma, varför får jag inte dansa
två-stegsvals?» — »Därför att den är
opassande, min flicka!» Jag vet ej, om den
var opassande i högsta mening, men att
omfattningsdansen i början föreföll
sådana, som ej sett förut att man tog sin
dam om livet då man dansar, ganska
»underlig», det torde ej vara för djärvt
att påstå.
»Herregud, vad den här pjäsen är
beskedlig», hörde man viskas. Ja i
1840-talets dräkt och med dess sötaktigt
sentimentala tonfall, ty eljes är det
egentligen ganska vågat med en herre, som
gör upp med sin farbror att på åtta dar
förföra en familjeflicka — behöver man
påpeka, att det är precis lika
omoraliskt att göra det med en flicka, som
icke är av familj?
Valentin besegras emellertid av
Céciles oskuld, och man kan vara viss på,
att dagen efter bröllopet skrattade den
lilla förtjusande fransyska hustrun lika
hjärtligt urskuldande åt sin makes djärva
försök som hennes mamma baronessan
och 1’oncle à heritage och alla andra.
Både onkeln — herr Bror Olsson —
den elegante och lättsinnige Valentin —
herr Gustaf Molander — och den
världskloka, i grunden godhjärtade baronessan
— fru Julia Håkansson — spelades
förtjänstfullt; mest tidsstil låg det dock
över lilla Cécile — fru Lindskog — med
sin röst mitt emellan kvitter och gråt.
Vår störste Mussetkännare, doktor Sven
Söderman, anser »Il ne faut jurer de
rien» vara en av Mussets allra bästa
komedier.
I Stockholm gavs Moliéres Les
pré-cieuses ridicules 1768 i det ännu
kvarstående Bergstrahlska huset vid Riddar-
hustorget. Den hette då »De löjeliga
granngerningarna eller de behagsjuka
landtlållorna» och var då redan; över
hundra år gammal, ty urpremiären i
Paris ägde rum 1659. En samtida1
författare skriver, att han efter första
föreställningen yttrat till en kollega: »Vi
tyckte om de här dumheterna, som sä
fint och med så mycken klokhet
kritiserats — tro mig, nu få vi bränna vad
vi förut tillbett». A andra sidan
anmärkte man redan då vid styckets
första uppförande på att det var litet för
överdrivet.
Genom herr Personnes ur alla
synpunkter klassiske Mascarille men också
genom de två unga damerna, spelade
av fröken Schildknecht och fru
Zander-holm, blev föreställningen en heder för
Dramatiska teatern och hade den fart
och festivitas, som lämpar sig vid
framförandet av 1600-talets kanske bästa fars.
Bättre eget bo, om ock backstuga,
säger Eddan. Lycksaligt äst du,
lant-väsende, heter det långt före
Saltsjöbaden och Djursholm voro påtänkta.
Redan under grottperioden hade man i
stort sett samma nöjen som på våra
slott och herrgårdar. Man jagade,
berättade lätt färgade jägarhistorier,
sprä-kade genealogi, gjorde visiter i de andra
grottorna, talade väl också ibland om
den egendomliga uppfattningen av det
passande i granngrottan och gladde sig
ät den sjuhejdundrande stora middag,
på vilken man trodde sig bli bjuden
nästkommande vintersolstånd eller
vår-dagsjämning.
Starka band kunna fästa oss vid den
fäderneärvda torvan, det veta alla. Och
när det gäller bönder och bondgårdar
har litteraturen också mycket sysslat
med detta förhållande. Tor Hedberg
har liksom Verner von Heidenstam
intresserat sig för herremän och
herrgårdar, och liksom han tecknat den
lugna lyckan på Regna i »Karlavagnen»,
så har han i Borga gard velat visa
några konflikter, som kunna uppstå, då
stabiliteten och kontinuiteten pä ett
gammalt familjegods komma i fara.
Hedbergs huvudegenskap är
vederhäftigheten, och denna sida är nyttig
eller egentligen omistlig för varje riktig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
