Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I IO
CARL G. LAURIN
Fru Bosse hade som den
femtonåriga Erika Larsson bara det felet, att
hon kanske var mera fjortonåring, men
hade en kraft och en kläm, en
natur-grund av frisk humor, så att denna
bondunge övergick det mesta man
brukar få se i barnimitation. En verklig
glädje var det även att höra fröken
Maria Schildknechts efterromantiska,
preciösa, tremulerande, pedagogiska och
välartikulerade tal. Det var stilfullt
spelat och utan någon överdrift. Även
m:lle Florin — fru Raphael — förtjänade
beröm ej bara för mycket lyckad dräkt
utan för en med intelligens och smak
genomförd typ. Ja, nästan alltihop var
roande utom fjärde akten, som skulle
kunnat uteslutas. En annan fråga är
om första akten såsom allra roligast
skulle kunnat sättas sist.
s Blommor i drivbänk» verkade som
en gammaldags bukett med blåskära
rosor, penséer, kornblå konvolver,
borstnejlikor och lövkojor och litet
sparris-grönt här och där, det hela omfattat av
en strut, kantat med spetsgenombrutet
papper. Man småler och blir rörd pä
en gång och upptäcker, att denna
blandning av manér och oskuld till slut
formar sig till ett verkligt skönhetsintryck.
Ernst Didrings Flygmaski?ien på
Svenska teatern föll till marken och torde
ej kunna gå upp igen, och detta trots
aktualitetsintresset. Den var ett skämt
med en mycket allvarlig sak. Den
handlar om en av de för vårt folks
anseende farliga, under närvarande allvarliga
tider osunda företeelser, som vare sig av
feghet eller missriktat välvilligt
hemlighetsmakeri ej fått den näpst och det
uppklarerande, som är oundgängligen
nödvändigt. Jag syftar på de
»oegent-ligheter», som förekommit vid
förvaltning och redovisning för
försvarsknappen. Det är illa nog med slarvet vid
våra järnvägar, med
oefterrättlighetsför-hållandena vid Karungi, nu vid Haparanda,
där så många fransmän, engelsmän och
ryssar nu få sin första obehagliga känsla
att ha kommit in ett land med sämre skötta
järnvägar än de ryska och där
uppskörtandet och trakasserierna på den svenska
sidan förvåna sådana, som komma från
Ryssland. Det är icke nog med den
likgiltighet, som från håll, vilka bära
ansvaret, visas för vår landstorms
utrustning, för kokvagnar, för grovt
artilleri under dessa tider av överhängande
fara, men ej ens alla dessa sorgliga, mer
än årsgamla och orättade
missförhållanden komma en så att blygas som svensk,
som den hittills icke borttvättade fläck
försvarsknappsaflaren satte på de
försvarsvänliga. Man reagerade lika litet
vid det tillfället som när Engelbrekts
landsmän i artigast sagt fredsvänligt
syfte lät dra ut tänderna på sig,
förmodligen endast kvarlämnande de
ung-sossiska gifttänderna.
Det fanns ej nog allvar och svidande
skärpa i Flygmaskinen, och hela saken
var för pinsam att ännu behandlas som
komedi. Under 2000-talet, då man kan
mera opartiskt skriva teaterpjäser om
svensk ovederhäftighet vid 1900-talets
början, kan man göra ett lustspel av
detta på en gång groteska, futtiga och
hemska spel med svensk heder.
Ernst Didring har just samtidigt med
sin haltfulla, av äkta svenskhet klingande
roman Malm visat sig kunna ge oss
något, som både ur nationell och
litterär synpunkt varit särdeles värdefullt,
en social skildring av nordligaste
Norrland utan pjunk eller partiskhet,
manlig, gripande och konstnärlig. Vid
åskådandet av Flygmaskinen erfor jag en
sådan blygsel över ämnet, att jag ej
kunde få lugn till en granskning ur
estetisk synpunkt.
holberg hör till de författare, på
vilka man ej tröttnar i första taget, och vi
hade i höstas nöjet att se ett par Olaf
Poulsen-föreställningar, där den store
danske konstnären ännu en gång som
för elva år sedan gladde oss med sin
frodiga komik och i samma pjäser.
Scenen med Jeppe i sängen — man
inskränkte sig till att ge den akten — är
så rik, att man alltid hittar något nytt,
och man gladde sig åt att stackars Jeppe,
som måste »føie paa sin hule Tand»
för att konstatera sin identitet,
åtminstone en gång fick det riktigt bra. Då
han ängsligt frågade om han i alla fall
icke var »hanrej», svarade
kammartjänaren diplomatiskt och lugnande: »Ey,
Fruen er ju død for månge Aar siden».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
