Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I IO
CARL G. LAURIN
själva Théàtre Français. Den kan ej
i intresse och behag och allra minst i
friskhet nämnas på samma dag som
Äventyret, men den är mycket
upplysande för franska medelklassens
medeltalsidéer, och den förtjänar både att ses
och betänkas ur den synpunkten.
De två eljes så ostyriga författarna
äro här sä ansträngt moraliska som ett
par odygdiga pojkar, vilka under
uttryckligt löfte att hälla sig i skinnet fä
slippa gå och lägga sig och i stället få
stanna kvar på en storfolksbjudning.
Anslaget sätter en i den rätta
stämningen. Det stilfulla jaktsällskapet med
sex grevliga och två friherrliga och en
hel del annat fint folk, komma hem till
festdinern. Primerose, greve de Plélans
undersköna dotter, är ett unikum av
äkta livslust parad med äkta fromhet.
Hon blir kär i en ung rik herre, som
älskar henne. Denne förlorar sina
pengar men vill ej tala om sin ekonomiska
olycka utan väljer i stället den mest
omtyckta form av fransk teaterädelhet,
den heroiska lögnen, och meddelar, att
han ej längre tycker om henne.
Den lilla duktiga Primerose besluter
sig då att bliva novis i ett närbeläget
kloster, och författarna dela med hjälp
av den sympatiske andans man, som
nästan alltid skall vara med i en god
fransk modärn pjäs, rätt åt höger och
åt vänster. Ibland är det en renhjärtad
och naiv lantpräst, den här gången är
det kardinal de Mérence, som blivit
castigatus = tuktad till ett mönster av
fransk prästerlig förfining genom
militärdisciplin — han är f. d. officer —,
salongsdisciplin och så kyrkans och
Guds tuktan. Han är dessutom av börd
och försedd med en liten klädsam skepsis
och lagom frisinnad för att kunna ha
några vänliga ord om den gamle Henri
Meilhac. akademikern och
librettoförfattaren till Sköna Helena. Liksom Greuze
med sina delikata, halvklädda,
bedjande sextonåriga unga damer kunde få
1700-talsherrarna att, som de sade, »finna
själva dygden tilldragande», så hade
denne prästman ingenting av det, som
för världens barn är motbjudande i det
klerikala väsendet, ej ens salveisen.
Både le pouvoir civil och kyrkan
in-grepo för att göra lilla Primerose lyck-
lig, ty det var hon inte som
klosternovis, det sade hon bara. Försynen
tog sig an henne och lät Pierre de
Lancrys aktier gå upp i pari igen. Den
ingav den radikal-socialistiska
majoriteten i kammaren att upphäva klostren
och låta Primerose få civila och
välsit-tande, om också svarta klänningar, och
då Primerose i alla fall sade nej till den
nu rike Pierre, så skickade Försynen
kardinalen på den mot sitt hjärta
kämpande unga damen, och då fick
Prime-rose slutligen ge med sig.
Pierre — herr Bjarne — såg så
orimligen tafatt ut och hade så svårt att
spela teater, att man knappast undrade
på att så handfasta och illmariga karlar
som M. Briand och kardinal de Mérence
behövde mobiliseras för att få Primerose
gift. Kardinalen — herr Svennberg —
gav hela den humana bredden och
manligheten, som skulle finnas och ej
alldeles fick andligen talat döljas av den
kjolliknande dräkten. Primerose — fru
Teje — var i min smak bättre än den
aktris, som på Théàtre français
spelade rollen. Hon tog ut allt som fanns
att göra av hos detta överälskliga
dygdemönster och fick henne till en naturlig
om också ovanligt vacker flicka. Att fru
Teje nu, januari 1916, är vacker, är lika
onödigt att berätta som att man har
roligt då man har trevligt. Men att
hon var en så begåvad skådespelerska,
det visse jag ej förrän jag sett henne
göra Primerose, och rösten var ett så
härligt klingande instrument — måtte
hon bara ej fä veta detta själv så hon börjar
lyssna på den — att Pierre och andra också
skulle kunna bli förälskade pr telefon.
Mästcrkatte?i i stövlarna av palle
Rosencrantz är en dramatisering av
en roman, som jag icke läst. Man påstår
att romanen är bättre, och varför skulle
man ej låta författaren ha denna chance.
Det enda trösterika med stycket var att
man fick lära sig, att danskarna ej alltid
av någon sorts nationellt naturtvång
måste vara kvicka.
»Mästerkatten i stövlarna» skildrar
danskt lantliv i våra dar. Karl Konstantin
Kattrup, filosofie kandidat — herr Gösta
Ekman — var, ehuru endast kandidat,
åtminstone professor i livsfilosofi eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
