Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I IO CARL G. LAURIN
hela Europa samtidigt med romantiken
— man lägge märke till försynens
kompensationsteori också på det andliga
området.
Herr Oscar Baeckström gav
verkligen stil åt denna jubelbracka. Så föga
av teatertradition ha vi, att man riktigt
satt och myste till och med ät den enkla
dialogen mellan honom och fru
Wahlström, spelad förtjänstfullt av fru
Appel-berg.
Vad var det som gjorde att holbergs
Julestue blev en verklig jubelfest för vissa
och i andra sinnen gjorde så ohjälpligt
fiasko? Jag tror, att många ej fattade
hur mycket verklighet som det låg under
det groteska skämtet. Det är knappt
något, som är omöjligt i denna kungligt
roliga fars. Också i Stockholm ingrep
man vid den tiden mot julbockarnas
grasserande. Man behöver ej tro, att
detta var bara trakasserier från
konsistorium och höga vederbörande. Ett par
för bocksprång och extravaganser lagda
plåtslagare, insvepta i skinnpälsar, kunna
sannerligen på Väster- och
Osterlång-gatorna genom närgångna och olämpliga
åtbörder ej blott skrämma vettet ur pigor
och mamseller utan också molestera
personer av qualité. Naturligtvis var
Holberg livligt emot alla pietistiska krokben
mot livsglädjen, och liksom han gärna
gick i Fruestue, d. v. s. samtalade med
damer, så var han nog också road av
Julestuer med lekar och nojs. Herr
Baeckström skämde sannerligen ej bort
skolmästarens roll, och det dråpliga, med
otrolig volubilitet framförda försvaret för
den genom husfadern Jeronimus
samvetsbetänkligheter hotade julbjudningen kom
med en sådan lidelsefull övertygelse, att
själve Holberg hade bort vara nöjd ej
blott med sin replik utan med dess
framsägare.
»Plinius en klog og skarpsindig
Herremand udi Rom, taler meget ziirlig
om Spil og Leeg saaledes: Jeg setter
undertiden for mit Legems Sundheds
Skyld min Gravitatem og Aerbarhed
tilside og över Börneleeg». Och till detta
oväntade bistånd utropar jungfrun: »Den
Månd har taiet som en Engel». Och
skolmästaren fortsätter: »at eftersom
Nisser og Underjordiske Folk drive store
Fester bort med Klagen og Hylén,
eftersom de ingen Deel har derudi, saa bör
vi, for at lade see, at vi har Part
derudi, glæde og fryde os; thi ligesom den
Fugl Phoenix, som findes i Arabien, lever
tusinde Aar udi Eensomhed, og
opbrænder sig selv, saa snart hun udlegger en
Unge, paa det hun ikke skal leve udi
Societet og Samqvem med andre av sin
Art, saa bör vi Mennesker derimod, for
at lade see, at vi ikke slægte paa
saadan umælende Creatur, holde Samqvem
og Lystigheder.» Efter denna bindande
bevisföring måste den andligt sinnade
husfadern ge med sig, och julfröjden
stod högt i tak ända till dess höga
rättvisan ingrep, påvisande det nyligen
utgivna förbudet mot julstugors hållande.
Det hade varit riktigare att icke låta
denna episod få karaktären av ett skämt
utan mera av verklighetens kalla vind,
som släckte julljusen och glädjen.
Månne ej Moral av LUDVIG THOMA,
hur rolig den än är, kom upp igen något
för tidigt på Intima teatern? Det var
1909 som den uppfördes på Svenska
teatern, och huvudrollen spelades också
då av herr Bæckström lika saftigt och
måttfullt som nu. Första akten verkade
litet förlegad, men så tog det upp sig,
och det måste erkännas, att nästan alla
gjorde något bra av sina roller. En
särdeles mention förtjänar herr Rune
Carlsten. Han spelade doktor Otto
Wass-ner, en sonor, viktig och vidrig
läroverksadjunkt, besannande författarens ord,
som gäller om många lärare, att det är
underbart hur umgänget med ungdomen
håller naiviteten frisk.
Gustaf III av August Strindberg.
Man har svårt att tänka sig två namn
som gå mindre tillsammans. Jag gick
till teatern i den djupaste misstro. Da
jag såg stycket fick jag emellertid en
känsla av förvåning, varför vi ej fått se
detta förut. Detta skådespel är ofantligt
mycket mera intresseväckande ur
teatersynpunkt än både Bjälbojarlen och Den
siste riddarn av samme författare. Vad
det ypperliga utförandet särskilt
avhuvud-rollen beträffar, skall jag återkomma
därtill i min nästa artikel, då jag ej vill
fördröja pressläggningen av detta ark.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
