Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Självrannsakan. Av Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÄLVRANNSAKAN
Av ARTUR MÖLLER
Jag blir densamme, hur än åren skrida
i vintrar barska och i somrar blida,
i samma linser brytes livets ljus,
och samma hjärta bultar i min sida.
Som ej en tum mer lägges till mitt mått,
så har min andes växt sitt gränsskäl nått,
och att sitt eget väsens daning ändra
föll aldrig än på någon dödligs lott.
En högre hand har andens flaska korkat.
Mitt skratt har strävnat, och min tår har torkat.
Säg, hjärta, är din hunger stillad än?
Vad har av kval och vällust du ej orkat!
Den sorg som en gång syntes dig så stor
och har dig än i dag i sina klor —
den låg på lur på dig i moderlivet,
och saknan är din egen tvillingbror.
Och samma lust, som förr gav världen glans,
som räckte druvors eller rosors krans
— ett rus av bägarns vin och heta läppars,
den frestar än i dag ditt blod till dans.
Så flaxa varligt, fågel, i din bur!
Låt sången växla mellan moll och dur!
Hur du än klagar, jublar eller trotsar,
är ett blott visst: du slipper ej därur.
Såvida ej den stora undersyn,
som kom till barnets bädd från himlens bryn,
ditt galler öppnar, låter fången lyfta
i frihetsjubel vingarna mot skyn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
