Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En Parsifalstudie. Av Sigrid Elmblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
SIGRID ELMBLAD
med religiösa traditioner, de kunna absolut
ej ersättas av något annat», har knappast
förutsättning att bli en kristendomsförnekare.
Till och med det Ragnarök, som
»Götter-dämmerung» ändar med, upplöses i ett ljust
ackord, som bådar nya himlar och en ny
jord, och frälsningstanken framträder ju
klar både i »Tannhäuser» och »Flygande
Holländarn». Senta och holländarn
försjunka ej i förintelsens djup, Wagner låter
dem höja sig i »förklarad gestalt», det är
redan här återlösningens under, icke
Nirvanas tillvarosbefrielse som stått för diktarens
blick. Ja, den tanken föresvävade till och
med flyktigt mästaren att låta Parsifal, den
syndiga lustens besegrare, under sitt vilsna
sökande efter Gral på avstånd draga förbi
den dödssårade Tristans läger som en
symbol av det eviga, det oförgängliga vid
sidan av livssmärtans upplösning i
förintelsens befriande »ertrinken» och »versinken»
i det omedvetnas »högsta lust».
Wagners fantasi rör sig tidigt kring
religiösa motiv. Redan 1842 sysselsätta
honom tre gestalter: Brahma, Parsifal och
Kristus. 1844 komponerade han
körverket »Das Liebesmahl der Apostel», och
1848 skrev han sitt femaktsdrama »Jesus
av Nazaret». Häri framställes Jesus ej
som gudasonen, blott som den enfött
ädlaste av alla människor, som »i en värld
av hjärtlöst våld stiftade kärlekens religion».
Han pliktar med sitt liv för detta vågspel,
men ur hans offerdöd för idealet höjer sig
som en fågel Fenix ur askan
kristendomens sedliga idé till ett föredöme för sena
tider. Wagner fann dock aldrig möjlighet
att gestalta detta verk i toner, dess alltför
reelt historiska anläggning lät sig kanske
ej förena med det behov av mystik, som
är så djupt rotat i hans psyke. 1856
skrev han utkastet till »Die Sieger», ett på
buddhistisk åskådning byggt drama, där
Parsifalmotivet »durch Mitleid wissend» är
så till vida omkastat att den unga
Tschan-dalaflickan Sawitri genom sitt eget lidande
lär att fatta »världslidandets oerhörda
sammanhang», då däremot Parsifals kännedom
om Amfortas lidande väcker hans eget
till liv. Wagner yttrar i sin »dagbok» :
»Vi känna ju allt utom oss existerande
blott så långt som vi föreställa oss det,
och så som jag föreställer mig det, så är
det för mig. Förädlar jag det är det
därför att jag själv är ädel, känner jag dess
lidande djupt är det därför att jag känner
djupt. Den som däremot uppfattar
lidandet i ringa grad visar därmed, att han
själv är av ringa halt.» Det är skaldens
ord: »ju högre liv, ju större kval du
röner» — grunden för gudomlighetens högsta
förmåga av medlidande med det
utomstående och därigenom vunna frälsningskraft
— denna Kristustanke som i allt genomgår
Parsifal och på sina ställen tar sig rent
sakrala uttryck, exempelvis i den heliga
Gralsmåltiden och den seen, där Kundry
smörjer Parsifals fötter och Gurnemanz
vat-tenöser hans huvud.
II.
Wagner har i Parsifal som i de flesta
av sina verk sökt sitt motiv inom
germanskt område i Wolfram von
Eschen-bachs stora medeltidsepos »Parzival», som
emellertid å sin sida är baserat på och
hopvävt med flera sagor och legender av
främmande ursprung. Legenden om den
heliga Gral, sagan om den unga Peredur,
förebilden till »der reine Tor», vidare den
till hälften på historisk grund vilande sagan
om kung Artus och riddarna vid runda
bordet och slutligen också sagan om
Klinschor, den berömde trollkarlen, som
vid sångarstriden i Wartburg uppträdde
som lärd och sångare med tillhjälp av
djävulen, som han stod i förbund med.
Sagan om den heliga Gral hör till
ur-legenderna. Gudomens mottagande som
sakrament i helgade kärl spåras ju redan
i de eleusinska mysterierna. I en
gammalfransk dikt från tolfte århundradet av
Robert von Boron omnämnes Gral som det
kärl, vari Kristus utdelade nattvarden och
som den fromme rådsherren Joseph från
Arimathia därefter bevarade. Då han
tillsammans med Nikodemus nedtagit Kristi
lekamen från korset för att svepa och
smörja den, sprungo såren upp och blödde,
och detta heliga blod uppsamlade Josef
i Gral. På gammalfranska betyder Gral
endast prunkkärl — gradalis, stegformad,
med hänsyftning på de i avsatser upplagda
anrättningarna, men enligt medeltidens
uppfattning utgjorde Gral en symbol för
själva världsfrälsningen, och det däri
förvarade blodet tillskrevs underkraft. Josef
kastades av judarna i fångenskap och var
nära att försmäkta, men då visade sig den
korsfäste själv för honom med det heliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
