Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En Parsifalstudie. Av Sigrid Elmblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
SIGRID ELMBLAD
trolldomslist en »Wonnegarten», där
djävulskt sköna, halvt blomlika väsen söka att
locka Gralsriddarna till sig och beröva
dem deras renhet. Han har redan lyckats
fånga flera av dem, som trolösa mot Gral
trätt i hans tjänst. Amfortas — den
kraftlöse — Titurels son, som på faderns
ålderdom övertagit Grals krona, drar ut för att
bekämpa Klingsor och förinta honom med
det heliga spjutet, men även han faller
offer för syndig lust. Han glömmer i den
sköna Kundrys armar sin höga uppgift,
det heliga spjutet faller ur hans hand,
Klingsor rövar det och tillfogar honom
därmed ett sår, som aldrig vill helas. Den
trogna Gurnemanz räddar genom flykt
kungens liv och återför honom till Gral,
men allt sedan dess är han en till
kropps-och själskval dömd man, som blott äger
ett hopp, den maning som i en drömsyn
givits honom:
Durch Mitleid wissend
der reine Tor,
Harre sein
den ich erkor.
Så lyder löftet, och redan länge bida
Gralsriddarna infriandet därav.
Så stormar en dag en yngling in på
deras heliga område. Omedveten om sin
missgärning har han på denna plats, där
allt är fridlyst, även djuren, i flykten skjutit
en svan, som dödssårad sjunker till
marken. Det är Parsifal, men han vet ej ens
sitt namn, ej sin skuld, intet, han är »der
reine Tor». Wagner har använt sig av
Görres tolkning, som härleder namnet från
det arabiska ordet sParseh-Fal» den
ovetande rene, ej den narraktigt okunnige.
Wolfram ger visserligen namnet en annan
betydelse, Sigune yttrar nämligen till
Parzival :
Für wahr, du heissest Parzival,
dies deutet mitten durch gewiss,
tydligen en hänsyftning på det franska
ordet percer, genomtränga. Wagners
tolkning är emellertid av så djup betydelse
för dramats idé, att alla etymologiska
hår-klyverier falla till föga därför.
Gurnemanz förehåller Parsifal hans dåd att döda
ett skuldlöst djur, och denne i sin första
vetskap om medlidandets religion bryter
sönder sin båge och kastar bort sina pilar.
Gurnemanz, i tanke att detta kanske är
den bebådade rene dåren, för honom till
Gralsborgen, där en av de högtidliga
kärleksmåltiderna firas, och låter honom
bevittna Amfortas fruktansvärda kval vid
tvånget att slagen av synd utöva det heliga
Gralsämbetet. Titurel tvingar honom
därtill. I en livshunger, som dödar allt
medlidande, fordrar han att få se Gral, och den
arme nödgas utöva sitt fruktansvärda kall.
Parsifal åser som förstenad den
hjärtskärande scenen, han för handen till hjärtat,
det gudomliga medlidandet vaknar ännu
okänt i hans bröst. Men på Gurnemanz
fråga, om han förstår vad han ser, skakar
han på huvudet, och den gamle
Gralsväk-taren utvisar honom vredgad från borgen.
Och nu nalkas Parsifals stora
uppdagelse-moment. Han har kommit till Klingsors
falska Edén. Trollkarlen vet att denna
renhetens representant är hans svåraste
fiende, han uppbjuder hela sin makt att
fånga honom, de fagra blomvarelserna
kringfladdra honom lockande, och den
sköna Kundry gör allt för att snärja
honom. Wagner har på ett genialt sätt
sammansmält Wolframs Kundrie och Orgeluse
i en gestalt till den kanske mest
dämoniskt gripande och fantastiskt fängslande
av alla hans skapelser. Kundry är den
syndbundna, innerst efter frälsning trånande,
en kvinnlig Ahasverus, dömd för den
brist på medlidande, varmed hon hånat
den korsdragande frälsaren, tvingad till det
onda av sitt väsens dubbelnatur och dock
i trängtan efter det goda. Hon är
syndens mångfald, »Herodias här, Gundryggia
där». Klingsor, det ondas makt, har henne
i sitt våld, hon måste lyda honom, men
varje frist, som han unnar henne, gör hon
bot och tjänar Gral. Nu gäller det den
sista vilda kampen för syndanaturens
bestånd, och med bruk av list har hon redan
fått Parsifal i sina armar, men då hon pressar
sina läppar mot hans vaknar med ens
vetskapen hos honom, kvalet av Amfortas
sår tändes i hans hjärta, och »durch
Mitleid wissend» får han kraft att motstå
Kundry. Klingsor söker förgäves att slunga
det heliga spjutet emot honom, det
stannar över hans huvud, han griper det och
vänder det besvärjande mot lustgården, som
faller i spillror. Kundry störtar med ett
skri till marken, och fullt medveten om
sin uppgift säger Parsifal i bortgående:
»Du weisst — wo einzig du mich wieder
sieh’stl»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
