Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En Parsifalstudie. Av Sigrid Elmblad - Kustens dotter. Av Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
SIGRID ELMBLAD
Bayern: »I sanning, hur kunde man våga
att framföra en handling, där den kristna
trons mest upphöjda mysterier äro satta i
seen, vid sidan av en operarepertoar och
inför en publik av det rådande slaget.
Jag skulle inte förtänka myndigheterna, om
de opponerade sig mot att se de högsta
mysterier framställda på samma bräder, där
i dag och i morgon det frivola breder ut
sig inför en publik, som ensamt känner sig
dragen därtill. I klar insikt av detta har
jag kallat Parsifal »ein
Bühnenweihfest-spiel». Så måste jag söka att helga en
seen åt det, och det kan endast bli mitt
ensamstående festspelhus i Bayreuth. Där
och endast där får Parsifal för all
framtid uppföras.»
Mästaren behövde ej uppleva grusan-
det av denna dröm. Det finns i
grunden icke något ont som ej har något gott
med sig. Vid Bayreuth fäste Wagner ännu
en dröm, som omständigheterna ej tillåtit
att förverkliga. Han drömde om ett
tempel, dit konstens fattiga pilgrimer skulle
kunna vallfärdas fritt. För dem ha
tempelportarna hittills med fa undantag stått
stängda. Nu kan Parsifal även bli deras
egendom. Men må man hoppas att
åtminstone så till vida hans önskan beaktas,
att Parsifal ej göres till en repertoaropera.
Må den förbli »ett högtidligt festspel för
scenen», som blott framföres vid
högtidliga tillfällen, kanske i förening med
påskhögtiden, som den står i så nära samband till.
Någon pietet skyller man väl dock de
verkligt storas minne.
KUSTENS DOTTER
Av GUSTAF ULL/AAN
Du log åt möda, som du log i lust,
du friska barn av karg och öde kust,
dår vintern isbegjuter strandens hällar,
där rymden flammar het i sommarkvällar!
Din lyckas vår jag sett slå ut i blom;
du bar den, ack, så barnsligt mild och from.
Den var som stiltje över blåa fjärdar
med doft och ljus från fjärran sagovärldar.
Men het och åsktung se’n din sommar steg.
Din lycka blixten slog. — Du led och teg.
Ditt hjärta sviket var, men ej förbrunnet.
Dock, löjet länge, länge — som försvunnet.
Ditt liv blev ensamt, tungt och vinterkalit.
Men stolt och tapper gick du genom allt.
Och ännu, under glesa, gråa håren
din blick är ljus, som kustens rymd om våren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
