Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Shakspereminnet. Av Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
PER HALLSTRÖM
Men kunna vi i stället nå, vad som
för oss är vida viktigare, en
föreställning om hur han var till sitt väsen, sin
karaktär, sin ander Ställd så kategorisk
och vittomfattande, måste frågan
besvaras med nej. Icke tal om att med aldrig
så mycken kärleksfull möda lära känna
Shakspere så väl som till exempel
Göthe, eller, för att gå till hans egen
tids tätare skugga, som Cervantes. Ja,
Dante i sin smärta, stränga resning mot
mycket mera fjärran och främmande
höjder och himlar veta vi bättre besked
om. Detsamma gäller t. o. m. om
Euripides, dramatiker även han, talande
genom andras mun och tänkande genom
andras hjärnor. Hans blick möter klarare
vår — tvärs över allt det som förgåtts
mellan honom och oss.
Det är väl då något hos Shakspere
själv som vållar ökad svårighet.
Skenbar eller verklig, det är något av
skillnaden mellan hav och land som tränger
sig på en vid jämförelserna — bilden
bör förresten ej fullföljas längre än till
vad den antyder av gränslöst och
ogripbart.
Må vi stanna litet vid Euripides och
se, om motsatsen kan förtydliga det
begrepp vi söka. Den store grekiske
tra-gikern var filosof, moralist och
problemdiktare, lika avgjort som om han levat
mitt ibland oss. Han var det blott på ett
större sätt, buren av sin tids estetiskt
överlägsna anda. Underligt gripande är
brytningen av denna konstnärliga
djärvhet mot det ofta trånga traditionella
stoff han fick behandla, kampen mellan
de idéer han hade att förena. Hans
brinnande rättfärdighet brottades med de
religiösa sagornas grymma
händelseförlopp, hans tankes skärpa och djup
liksom stötte emot en marmorhimmel. Där
rådde ödets makt, och det mänskliga
hade att böja sig under lagar, dem det
väl med munnen kunde erkänna som
högre, men ej med hjärtat. Blott då
och då, i sin underbara lyriska ingivelse,
kunde han nå den inre rymd, där
människan är fri och stor. I det hela
stannade han i disharmoni, i ironiskt trots,
bemantlat i skenbar naivitet och
ödmjukhet. Jobs grubbel stirrar emot en i den
blick, man möter längst inne. I den har
man mannen, sällsamt nära och
välbekant. Man förstår, varför han måste
hatas, förtalas och förföljas i
födelsestadens demokratiska tyranni, i det Aten, där
lidelser och fördomar blint kämpade om
makten på ett vrak, varför han måste
dö i landsflyktens bitterhet. Han kunde
icke förlåta livet vad det hade fult och
vrångt, och så föll avgörandet dem
emellan efter den starkares rätt och utan nåd.
Shaksperes verk äga vi i ojämförligt
fullständigare skick, och de uttala sig
om världen med en omfattning, en
fyllighet som intet motstycke har. Hans
blick är väl så skarp och djup som den
store grekens, hans tragiska
gestaltningskonst lika hänsynslös och av väldigare
mått — ett undantag må blott göras för
Trojanskorna, vars gripande patos ingen
överträffat. Likväl är härskaren i det
större riket och med de större bragderna
oss mera obestämd till sin gestalt.
Beror det just på storheten, på den
gränslösa vidden i hans natur, och vilar
Shaksperes oåtkomlighet på själva
grunden till hans harmoni med det omätliga
livet? Utan tvivel spelar detta in, och
vi skola återkomma därtill. Den som
söker tyda honom, slipper icke
påminnelsen — ifall den nu från början
behövdes — om sin tankes otillräcklighet
inför den inkommensurable. Men det
finns andra orsaker, dem man bättre kan
gripa tag om.
Shaksperes uppenbara storhet är
skaldens, och bakom denna kunna vi
med fullkomlig visshet sluta till
mänsklig storhet som källan. Men vi ha intet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
