Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Två dikter. Av Erik Brogren - Sacrilegium - Snäckorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
ERIK BROGREN
Men än innerligare talade mitt hjärta
till mig:
ja, bedja om dem eller taga dem skall
jag,
men icke för mig själv.
Till en sjuk kvinna skall jag bära dem,
en av dina döttrar,
dina nejlikor.
Över henne skall deras ljus lysa,
och din anda i dem ger hälsan åter,
när blommornas duniga skärhet
lägrar sig över hennes kinder
och doften ur deras kalkar
låter hennes hjärta klappa.
Och då jag tager dem så och icke för
min skull,
skall du icke vredgas.
Då blygdes jag i min bön och sade till
mig själv
och mitt hjärta:
du ljuger, ty är icke den kvinnan dig
den käraste,
huru kan du då säga »icke för min
skull»?
Och mitt hjärta vart sorgset i mig, då
det sade
att dessa nejlikor, dem vågade jag icke
taga,
ty denna kvinna, o Guds moder,
henne älskar jag mer än dig.
Och att då tigga eller röva dem,
är icke det helgerånet?
Vid det ordet skymde tårar min blick
mot jungfruns, den heligas, altare.
Men då jag åter vågade se upp, vart
jag tröstad.
Ty biomflikarna, de skära, blevo tungor,
som talade;
och deras stämmor hade madonnans
blidhet,
då mitt hjärta förstod deras språk och sade
till mig själv:
Vad jag älskar som de blommorna,
de skära blommorna,
det får jag taga.
Även från dig, o du Guds moder.
Så dela dem med mig att jag får bära
dem
till henne, min käraste!
Ty den rena kärleken är en,
helig och en,
i himmelen som på jorden.
SNÄCKORNA
I min käraste väns händer ser jag snäckor,
snäckor, samlade på havets strand,
uppkastade av de vreda vågorna
i storm och bränning.
Då voro de fyllda av livet i detta hav,
med djur av bitterhet och sälta,
men must och friskhet även.
Nu ligga deras små hus torra i dina
händer,
gömmen, vackra till linje och form,
tomma på bitterheten, som levat där,
leksaker för ditt nöje blott,
o du, min älskade.
Ja, min vän;
som snäckorna i dina händers skålar
äro de nu,
alla mina lidanden och lidelser från
fordom,
vräkta av världens stormar
på min levnads strand.
Döda äro de nu — i ro,
vackra minnen endast, för mig,
sedan de tömts på det bittra livet,
leksaker blott i dina händer,
leksaker för dig.
Och åt min själ ger du stillheten,
den ljuva ro,
som ingen, intet kan giva mig,
annan, annat, än du.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
