- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugufemte årgången. 1916 /
159

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Heidenstams »Nya dikter». Av Ruben G:son Berg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HEIDENSTAMS »NYA DIKTER»

159

Den patriotiska poesien är ju hos
Heidenstam jämngammal med hans diktning
över huvud. Men den har ju liksom allt
annat haft olika skeden av utveckling. I
»Vallfart och vandringsår» är det ännu
mycken kritik och en viss förlägenhet i hans
dikt till och om Sverige (»Kosmopoliten»,
från januari 1887). Han låter där en svensk
skulptör tala om sitt land med hårda ord.
Denne är oense med härskande meningar
i hemlandet:

Det är ett öde, att mitt hemland hatar
vad jag har kärt och älskar vad jag ratar.

och han har icke ännu upptäckt, att han
är ett med sitt land ändå. Heidenstam,
som då vandrade fjärran vägar, kunde
visserligen längta hem: stenarna och marken
hade hans hjärta, men icke människorna,
folket, och skulptören fortsätter:

Ar det mitt land jag ser
där borta bakom dästa fränder,
där slitna tankar tåga upp till fest,
men allt jag älskar heligast och mest
beständigt stenas utav tusen händer,
då, öde, uppfyll framför allting annat
den önskan nu jag lägger i din famn,
att också när jag dör mitt namn
av detta land må ligga stenat och förbannat !

Det finnes alltså en klyfta mellan honom
och hans land, och skalden har visserligen
gjort en verbal reservation mot att
identifieras med skulptören (»Hans tankar tala i
min dikt, ej mina»), men det är ju tydligt,
att det ligger bitter självrannsakan bakom
språkrörets tal. Flyttningen från utlandet
hem till Sverige gjorde det naturligtvis
Heidenstam lättare att bygga bro över
klyftan. Kritiken sövdes därför inte
(»Svenskarnas lynne», m. m.), men alltmer och
mer vek förlägenheten bort, modet steg
och kärleken vart förbehållslös. Han vart
manaren och upptäckaren — nu är det
rent kuriöst att se, hur fullkomligt nytt och
märkvärdigt det var i 90-talets början att
finna svenskhet lovvärd och av godo,
liksom det nu är förunderligt, att det togs så
mycken notis om Norge, norska röster och
meningar. Heidenstams patriotiska dikt
speglade tiden även i det hänseendet, trots
det att den stod i opposition och inledde
den nya åskådningen. Heidenstam växte
in i sitt folk, och än mer, han kände sig
snart som dess röst och representant, och
ingen har kunnat — fast några få velat —
jäva hans kall och kallelse till det värvet.

Från och med »Hemlandet» är denna
fosterländska diktning central i sin upphovsmans
alstring och vart med den 1902 skrivna
»Ett folk» även central i vår poesi. Denna
diktcykel, som förut varit utgiven för sig,
ingår nu såsom inledningssång i den tredje
diktsamlingen, till vars yppersta delar den
hör. Sällan eller aldrig ha så många av
skaldens olika egenskaper samlats i en dikt
som här: den vemodsdjupa hemkänslan,
den storvulna adelsnaturen, det käcka
tjuv-pojkslynnet, den ädla ärelystnaden,
känsligheten för tidens svallande oro, kravets allvar,
den lugna tilliten till folket och framtiden,
den stora synen, den mäktiga, i varje drag
personliga och likväl allmängiltiga stilen.
Skapad i en stund, då ett av diktens partier
hade den starkaste aktualitet, som gjorde
ett par verser till ständigt anförda slagord:

Det är skam, det är fläck på Sveriges baner,
att medborgarrätt heter pengar.

har diktcykeln alltjämt bevarat sin
medryckande makt, sin unga styrka, genom
ingivelsens rikedom och eld. Den är
alltjämt aktuell i sina förhoppningar som i sin
oro, alltifrån den första avdelningens tunga
slutrader:

De sova, dina styresmän
och dina hövdingar, mitt folk,
bo var för sig och ligga stilla.

till den sistas åkallan och löfte:

Och ropade trenne grannfolk: Glöm
den storhet du bäddat i jorden!
Jag svarade: Res dig, vår storhetsdröm
om herraväldet i Norden!

Till »Ett folk» sluta sig ett par smärre
dikter, »En dag» och »Visby». Den förra
är Heidenstams Vart land: en rad klara
bilder av Sverige, dess natur och folk i
poetisk syntes utgör första hälften, och den
andra bildas av en psalmartad bön om
arbetskraft oeh arbetsvälsignelse för den
nya dagen. »Visby» är en skönhetssyn,
en vision av den lyckliga och rika
hansestaden, men den tanke den framkallar hos
skalden är ej skönhetens pris, utan
med-borgardygdens. Han frågar efter namnen
på alla dessa nu namnlösa och okända,
som skapade Visbys storhet, men han får
till svar av Visbys döda:

Vi voro endast bladen,
som ingen räknar höst och vår,
blott trädet lövas och består.
Det hette staden, staden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 12:50:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1916/0183.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free