Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Heidenstams »Nya dikter». Av Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEIDENSTAMS »NYA DIKTER» 185
Ett annat vemod är de gamlas
än sorgens fågelsång i livets vår.
Omkring mig kalla skuggor samlas.
Den tyngsta vägen återstår.
(»Den tyngsta vägen», 191$.)
Men detta är missmodet i en bitter stund,
när vandraren känner sig nära att
övermannas av trycket mot pannan. Han vet
likväl och kan måla med övertygande ord,
hur allt förklaras och allt försonas, när
man hunnit vägens slut, de aftonsvala
höjderna, från vilka jordelivet överskådas. Så
stark är denna övertygelse om att allt skall
falla bort, som hindrar den inre synen, att
han redan drömmer över det förgångna
och det framtida, som vore han borta.
Han siar om större människor och
väldigare gudar och högre lov över livet än
nu kan ges — och tillfogar blott den
svårmodiga undran, om någon ensam röst då
ännu skall minnas mörka tiders höst med
strid och trängtan (»Drömsyn på ängen»,
191 5). Han förkunnar som visshet, att en
stunds ro vid milstenen med synen av
jordens blomning och luftens klarhet, surret
av insekter och sången av fåglar är en
fröjd och en lycka så stor, att deras
ljuvhet lättar dödens svåra stund och fyller
den bortgångnes dröm under gravkullen
med sitt minne (»Milstenen», 1914). Döden
är det avskilda och stilla rum, där
människorna bli bröder och systrar (»Klostret»,
1915). Där aggar inte längre någon
erinran om det onda man gjort, utan hjärtats
ord, den goda meningen och gärningen äro
de livets blommor, som blomma även där
(»I lönnens skymning», 1915). Det är
fåvitskt, att när jorden är ljuvlig, beklaga
de döda för att de ej få njuta av denna
ljuvlighet, ty de döda veta mer än de
levande:
Och kanske skulle de, när solen går,
då med en glädje, djupare än vår,
bland kvällens skuggor ännu vandra
i tankar på den hemlighet,
som bara graven vet.
(»Vårens tid», 1914).
Än mer: så ringa är en människa och
allt vad till henne hör, att hennes tyngsta
och svåraste börda inte är värd det
beklagande eller bittra ordets eftermäle:
Du vida värld, min största sorg
är blott en skugga av ett moln.
Tigande går jag i min grav.
(»Min levnad», 1915).
Allt är ett, allt är samhörigt, och med
11 — Ord och Bild, 23 :e årg.
ödmjuk stolthet bekänner skalden sin tro
på lyckan av att uppgå i alltet, mista
individualitetens begränsning och förnimmas
endast som »en dallring i en fjärran rymd»
(»Om tusen år», 1908), en panteistisk
diktning, som i inspirerad tolkning av
evighetsförnimmelsen för tanken på
Nican-ders enda mästerliga verk, »Vågen», men
som i motsats mot dess veka tonfall har en
majestätisk klang och gestalt. Här är
sambandet med hans tidigare dikt och
åskådning utan minsta bräcka; den storslagna
»Ensam på sjön» (1907), vars biografiska
kärna finns berättad redan i »Hans Alienus»,
är ett med förkunnelsen och själva dess
form i »Jairi dotter». Till hymn stiger
denna tro i den utomordentliga »Bön vid
lågorna» (1914), som i grandios storhet
och lytelös form synes mig tillhöra vår
litteraturs allra yppersta:
Helige Ande, dig tillbeder jag.
Eld och segersång är ditt namn.
Vedermödans ande och nödens,
ljus över tårarnas stund och dödens,
bränn till stoft vår människohamn!
Mot dina eviga lågor breder jag
än ur döden i bön min famn.
Förundransvärt blir det, att
Heidenstam med denna extas för uppgåendet i
all-livet kan förena kärleken till jordelivet
och beundran för denna människohamn,
vars förintelse likväl är villkoret för den
högre tillvaroformen. Men med äkta och
omisskännlig rörelse prisar han i »Undret»
(1915) som det outgrundligt stora att när
väsendet fick kroppslig gestalt, vann det
människoform, och manar till att bruka livets
olika gåvor och olika skeden med glädje
och förnöjsamhet. Hans blick är icke
bortvänd från livet, han lovar och hyllar ännu
som fordom; alltjämt är det hans »yppersta
gåva att kunna njuta och lova, där en
annan går kallt förbi». Med en stor
enkelhet gör han en liten idyll till en
monumental världsbild av idel klarhet (»Vore
jag ett litet barn», 1914), och diktar om
den jordiska naturens, den nordiska
sommarens fägring små sånger, som i
genomskinligt, rent och prunklöst behag äro
överlägsna snart sagt alla hans föregående dikter
(»Paradisets timma», 1908; »Sommarljuset»*
1915). Det är en vid och ljus humanitet
i denna åskådning och även den
gränslösaste tro på tillvarons outtröttliga,
oändliga värde. Därför kräver den inte bara:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
