Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ny litteratur om den äldre konsten i Skåne. Av E. Wrangel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
E. WRANGEL
mentens vittnesbörd, en översiktlig
framställning av det egentliga byggnadsarbetets
gång under ärkebiskoparna Asker, Eskil
och Absalon genom byggmästarna Donatus,
Regnerus och Åge — de två senares
arkitektverksamhet här dock mera hypotetisk
(»man vill gärna tro»). Framställningen
är klar och bindande, om den än i viss
mån lider av upprepningar.
I slutkapitlet om »domkyrkans
inflytande på konsten i och utanför Skåne» har
författaren gjort synnerligen beaktansvärda
studier, rörande domkyrkoverkstadens
betydelse i övrigt. På ett mycket lyckligt
sätt och i de flesta fall övertygande
uppvisar han huru flera grupper av skånska
kyrkor sluta sig till Lund, t. ex. där Mårten
funtsnidare och Carl stenmästare — två av
vår inhemska konsthistorias första
namngivna mästare — arbetat. Ett sådant
förhållande kunde man ju a priori antaga, men
Rydbeck är den förste som i större
omfattning påvisar det. En viss förbindelse med den
gottländska stenhuggarkonsten, redan på en
eller annan punkt påvisad av J. Roosval,
är här av alldeles särskilt intresse och
lockar till närmare studium — jag har ovan
påpekat de båda rika konstområdenas
beröring. Att åter hela stenbyggnadskonsten i
Skåne skulle utgått från Lunds domkyrka och
att inga andra stenkyrkor tidigare än 11
ootalets senare del skulle funnits där, må tills
vidare lämnas därhän. Det kan blott påpekas,
att ett tidigt inflytande från den engelska
(anglosaxiska) arkitekturen, vilket av en dansk
forskare (V. Koch) i några fall antagits och
även från svenskt håll upptagits såsom
sannolikt, ytterligare borde genom undersökningar
prövas. I varje fall är emellertid det
påvisade inflytandet från Lund av yttersta
intresse; och då författaren säger sig vidare
skola fullfölja dessa undersökningar, måste
det glädja alla vår konstforsknings vänner.
Att undersökningarna kunna utsträckas
utom Skånes gränser, har författaren själv
antytt. Också i mera fattiga provinser såsom
Småland kan man spåra detta
inflytande; jag tänker nu särskilt på en grupp
kyrkor med brett västtorn eller rent av
med dubbel spira, dit Växjö domkyrka
hört, ävensom den märkliga, tyvärr i
långhus och kor ombyggda kyrkan i
Ryda-holm, i vars skulpturer till och med en
med »jätten Finn» besläktad relief
förekommer.
Ehuru detta Rydbecks arbete icke är
en enhetlig, sammanarbetad
byggnadshistoria, har det som monografi en
imponerande hållning och utgör det viktigaste
och värdefullaste, som efter Brunius skrivits
om Lundadomen. Det är tillika ett av
de allra förnämsta konsthistoriska verk, som
hos oss sett dagen och genom
skarpsynt-heten, samvetsgrannheten och soliditeten
i undersökningen mönstergillt.
Lunds domkyrkoråd, som i flera fall
befordrat Rydbecks arbeten, har också låtit
sig angeläget vara att den gamla domens
dyrbara inventarier bliva föremål för
noggrann undersökning och vetenskaplig
bearbetning. Domkyrkans arkitekt Th. Wåhlin
har också härom inlagt stor förtjänst. Själv
har han anställt ingående forskningar om
de två väldiga konsturen och alldeles
särskilt om det äldsta, vilket han — i ett
1913 utgivet litet arbete Lunds domkyrkas
gamla konstur — bevisar härstamma från
1300-talets slut. I nämnda arbete
redogöres för urets historia och vad som ännu
finnes kvar av detta »horologium mirabile
Lundense», som med sina två urtavlor (för
horarium och kalendarium), sin konstrika
inrättning, sina figurer och sitt slagverk
varit bland de förnämsta i sin art i
världen. Vidare uppvisar Wåhlin huru detta
mästerverk, utan någon konstminnet
förstörande restaurering, kan rekonstrueras
och återfå sin forna sinnrika inrättning.
Förtjänsten av detta rekonstruktionsförslag
tillkommer, jämte Wåhlin, också
tornurmakaren Bertram Larsen, som med stor
skicklighet iståndsatt konstur i Roskilde,
Rosenborg och Frederiksborg (klockspelet), och
som tagit första initiativet till Lundaurets
framdragande och undersökning. För
rekonstruktionsmodellen har skulptören Niels
Hansen biträtt. Denna modell har nyss
varit utställd i Stockholm, då Wåhlin
demonstrerade den och höll ett föredrag om
det gamla märkliga horologiet, varvid han
även redogjorde för sina nya intressanta
undersökningar. — I sin nyss anförda
broschyr lämnar Wåhlin också en
jämförande studie över märkliga konstur i
utlandet samt en redogörelse för Lunds
domkyrkas senare ur (av 1623). Till den
förra avdelningen har undertecknad nu
kunnat lämna ett bidrag, i det jag vid ett
besök i höst i Doberans gamla kloster-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
