Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ferdinand Hodler. Av Gregor Paulsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FERDINAND HODLER
195
Corots manér, och för övrigt mäktigt
influerades av de klassiska mästarna.
Moderna kritici, som med allt våld vilja
se franskt inflytande i allt modernt
måleri, vilja ur den omständigheten att
Hodler till lärare hade Ingres-lärjungen
Menn påstå, att Hodler skulle ha den
Ing-reska linjen att tacka för sin form. Man
må tvivla på detta. Det första tiotalet av
Hodlers produktiva år är ett arbete, som
oroligt söker överallt, hos Corot, Courbet,
Rubens, tills orginaliteten slutligen bryter
alla de skrankor, vilka ej befordrat utan
i högsta grad hämmat den, och tar sin
egen nödvändiga form. Den största
förmågan är ej den som redan tidigt finner
lätthanterad form. Den psyke som
genast binder sig i den gängse — lät vara
radikala — formuppfattningen lär ej
skapa några evighetsvärden. Hodlers
tradition är ej en yttre formell, den har
sina rötter i några av 18oo-talets största
schweizare, Gottfried Keller och Böcklin,
man får en parallell till den hos Giovanni
Segantini. Segantini är det bästa
exemplet på varthän denna schweiziska
särprägel ledde, då den ej styrdes av en
djupare originalitet. Även jämförelsen
med Böcklin ger Hodlers bild klarhet.
Segantini var flykten från Alperna till
impressionismens flatland. Böcklin steg
ner till den teutoniska skogens mystiska
dunkel. Bägge drunknade i allegorien.
Hodlers storhet ligger i att ha undgått
de bägge blindskären eller rättare
kämpat sig igenom den romanska formen
och den germanska literaturen till
syntesen av bägge.
Icke utan svår kamp och järnhård
vilja. 70- och 80-talen gå under ett
intensivt arbete för en egen form. De
som endast känna de senare tavlor som
givit konstnären världsrykte, ana icke,
hur många arbeten som ligga före dessa,
arbeten där en sökande strider en ojämn
strid för att i ett fientligt material söka
K. Piper & C:o, Munchen.
, H * J
forma de konstnärliga föreställningar,
som — ännu för konstnären omedvetna
— fordra att få gestalt. Den Hodler
som nu går från mästerverk till
mästerverk och med osviklig hand formar allt
djärvare bilder, har föregåtts av en annan,
som omsluten med en järnkorsett av
Menns klassicistiska formlära under nära
två decennier arbetade för att lossa dess
grepp.
Under de första åren i Paris och
Spanien och omedelbart efter
hemkomsten bryta sig de inre motsatserna i
former som lånats av Corot och Courbet.
Corot framträder i stilla lyriska landskap
med diffusa toner, som få en svag
Hod-lersk accent genom en viss förkärlek för
stora lugna ytor — ett par mot 70-talets
slut målade motiv från Thunersjön. Dessa
äro ännu rent naturalistiska målningar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
