Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fjärde häftet
- Ferdinand Hodler. Av Gregor Paulsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
GREGOR PAULSSON
av långa gråa mantlar. Marken är
betäckt av höstens blad och vissnade
blommor. Men inget ljud uppstår när de
trampas av fötternas tunga steg. En
absolut stillhet härskar, där de fem
männen barhuvade vandra mot ett okänt
mål, två och två omkring den ensamma
kalhuvade mittfiguren. Vi äro i en
annan värld än den vanliga, men ej
upp-lyftade över den, som i Böcklins »Gefilde
derSeligen», utan i en koncentration. Vår
värld förtätad till en idé, där rummets
form är upphävd och där tiden märkes
blott i det helas flöde. Samma
föreställning som i »Den utvalde», men
kallare, klarare och öppnare. »Eurythmien»
ger Hodlers tidigare produktion efter
»Natten» dess förklaring.
* *
*
I »Eurythmien» fick Hodlers
världsåskådning sitt dittills klaraste uttryck. I
»Eurythmien» blev också formen fast. Här
kunna vi börja spåra vad vi i »De
levnadströtte» och »Den utvalde» instinktivt
anade. Den Hodlerska livsnerven som
genomgått alla hans verk, som skall med
tiden allt bestämdare utveckla sig, den
Hodlerska parallellismen.
»Parallellism kallas varje art av
upprepning.»
Impressionismen, det var det
episodiska, icke återkommande.
Impressionismen, det var divergenserna, analysen.
Hodler är likheten, syntesen, det renast
mänskliga som genom tiderna förblir
oförändrat. Varje ting behärskas av
bestämda lagar, men helheten är endast
en upprepning av dessa lagar, utan
någon förändring av karaktär, utan stegring
eller spänning. »Så ofta jag i naturen
spårar tingens tjusning, har jag alltid
ett intryck av enhet.»
Då Hodler målar de fem vandrande
männen, vill han icke ge uttryck åt
skiftningarna i själslivet hos de olika
vandrarna. Han vill icke framhäva den
ene framför den andre för att gc relief
åt och betona det han vill säga. Han
låter in i detaljen samma rörelse
behärska alla fem. Deras huvud böjas lika,
deras mantlar släpa i samma veck på
marken. Ingen landskapsgrund söker
efter figurer till staffage. Tavlan
behärskas av människan. Genom parallellismen,
genom betonandet av det gemensamma
hos alla figurerna vill han få stämningen
att stiga till brädden. Hodler har inte
haft sinne för det dramatiska i världen,
tillvaron är för honom ett stort epos
utan början eller slut i ständigt samma
tonart.
»Om min väg för mig genom en
granskog», säger han den enda gång
han yttrat sig i tryck, »där träden resa
sig högt mot himlen, så ser jag
stammarna som jag har till höger och vänster
om mig som otaliga kolonner. En och
samma vertikala linje, mångfaldigt
upprepad, omgiver mig. Vare sig dessa
stammar avteckna sig ljusa mot en
mörknande bakgrund, eller stå mot himlens
djupa blå, orsaken som tvingar fram
mitt intryck av enhet är deras parallellism.
De många lodräta linjerna verka som en
enda stor vertikal eller som en jämn yta.—
»Om man blickar hän över en
äng, på vilken ögat endast möter ett
och samma slags blommor, där t. ex.
lejontandens ljusa gula bryter den gröna
grunden, så får man ett intryck av enhet
som hänrycker. Jag varsnar, att verkan
blir större, intrycket starkare, än om en
blandning av skilda blommor breder ut
sig för mig, skilda i färg och form. —
En analog men starkare känsla tar oss,
då vi stå på en bergspets i Alperna Alla
de otaliga spetsar som omge oss ge just
samma ur upprepningen kommande
behagkänsla.
»Om hösten ser man trädens blad
— samma blad, låt oss säga akazians,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:55:21 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1916/0228.html
