Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - I fiendeland. Av Sigfrid Siwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I FIENDELAND
217
revor av ett ohjälpligt tilltrasslat
spindelnät. Där sköt oupphörligt upp
väldiga kaskader av jord och svart rök,
som om någon vridit på en kontakt,
vilken avfyrade led efter led av
metodiskt utlagda minor. Men det var de
tyska granaterna.
Dånet ökade. Över Fritz huvud
flögo väsande och brummande de tunga
pjeserna och detonerade med
obeskrivligt rått och hårt ljud borta hos fienden.
Det var så man kunnat ömka sig över
själva den misshandlade jorden. Men
Fritz kamrater logo bistert. Varje
dunderskräll var ju en ökad chans att
få behålla livet. Och så piggade den
upp modet likt en grov svordom i rätta
ögonblicket.
När som helst kunde skjutningen
upphöra och då .: . .
Fritz kramade hårt geväret i höger
hand. Med den vänstra makade han
hjälmen till rätta och slog sig
oupphörligt nervöst på fickorna, alldeles som
när man i trängseln och dånet på en
station är orolig för börs och plånbok.
Jo, i vänstra bröstfickan låg boken kvar.
Det var älsklingsboken hemma från
nattduksbordet: »Anweisung zum seligen
Leben» av Fichte. Och i förlagets egen
nya fickupplaga, 225 sidor, prima
lumppapper, pris 2 mark. Instinktivt klängde
sig Fritz till denna fasta punkt i
ögonblickets dånande virvel, sökte kraft hos
detta imperatoriska förnuft, vilket aldrig
lät sig tryckas ned av den värld, det
självt skapat sig för att behärska. Ja,
Fichte det var hans man. Där fanns
outtömliga djup för det grundliga
skarpsinnet och obegränsade vidder för
hänförelsen. På den strängaste och svåraste
abstraktions väg drev han dig upp till
en punkt, där inga hinder längre funnos
för jagets fria aktivitet. Och därifrån
kommenderade han utan vidare till seger,
salighet och gudomlighet.
Fritz rätade hastigt upp sig. Det var
som han väntat att mästaren själv skulle
leda attacken.
Då mattades plötsligt larmet. Det
var de egna kanonerna som slutade
spela. Hornsignalerna ljödo. I samma
stund ströks varje tanke ur Fritz’
huvud. Han blev blott en del av den
vrålande massan, som genom ett hagel
av bly störtade fram över fältet. Men
han hade inte hunnit långt, då marken
plötsligt fläktes upp av en eldstråle
framför honom, och han tumlade
omkull för en ohygglig stöt, som tycktes
träffa varje fiber av hans kropp
samtidigt . ..
Fritz visste inte, om han legat där
dagar eller timmar, då han åter vaknade
till medvetande med en skälvning av
smärta. Han tog sig åt huvudet och
hade en känsla av att handen blev våt
av blod. Småningom började han dock
genom en röd ånga urskilja gropen, där
han låg. Uppe vid kanten växte några
buskar, vilkas blad avslitits vid
detonationen. Men jorden omkring honom
var sållad med ett regn av sönderblåsta,
gula ginstblommor.
Som en svalkande il for tvärs igenom
hans plågor den tanken: detta är ändå
inte döden 1
I samma ögonblick uppfattade hans
halft bedövade öra häftigt fottramp och
vilda skrän — men på franska.
Fransmännen gjorde ett motanfall. Nu vältrade
stormen fram mitt över honom. Det
måste vara oerhörda truppmassor i
rörelse. Nu knakade det till i buskarna
och något kom nertumlande och föll
tvärs över hans ben. Det var en ung
fransk soldat. Han låg alldeles orörlig.
Han var barhuvad och hade ett litet
runt hål mitt i pannan.
Skjutandet och skriket drog sig hastigt
bortåt, ända bortåt de tyska reserverna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
