Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - I fiendeland. Av Sigfrid Siwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I FIENDELAND
219
nåde honom ut i den dånande stormen
igen.
I långa halvvakna timmar kretsade
hans tankar sakta kring ett och
detsamma, lyckan att dö från världen i ett
gammalt vackert klosters förintande
frid____
Fritz’ sjukhus var egentligen för
lättare sårade. Man hade tydligen gott
hopp om, att den okände soldatens
minne och talförmåga skulle återkomma.
Och man döpte honom under tiden till
Jean. Alla voro vänliga mot det
stackars lindebarnet Jean. De sårade
soldaterna klappade honom på axeln, bjödo
cigarretter och sökte lära honom
namnen på de omgivande föremålen. Fritz
låtsades göra några sluddrande försök
att säga efter dem. Men i deras
deltagande fanns något han hade svårt att
komma på det klara med. Ja, i början
ängslade det honom t. o. m., ty han
trodde sig genomskådad. Och det var
en liten alltid levande gnista av ironi,
ett stänk av outrotlig blague. Deras
medkänsla hade aldrig den rätta
salvelsen, tyckte han. Det var något kort,
flyktigt som en vinges snuddande,
fågel-lätt och fågelvarmt, en vänlighet utan
tyngd, som tysken hade svårt att tro på.
Den som egentligen hade att sköta
om Fritz var dock syster Marthe.
Marthe hade för icke länge sedan gått
i pension just här i klostret. Hon var
helt ung och av fin familj. Leende och
smågnolande kiev hon omkring på sina
eleganta, högklackade skor. Hennes hy
var mycket vit under det svarta håret,
så vit att man aldrig kunde se henne
blekna inför sär och blod. Och aldrig
tycktes hon heller trött.
Fritz hade svårt att se åt annat håll,
när hon var i rummet. I början oroade
det honom, alldeles som om han i
hemlighet förbrutit sig mot reglementen och
förordningar. Innerst i hans själ fanns
en vidskeplig misstro mot den romanska
kvinnan. Hon var naturligtvis lättsinnig,
farlig, hjärtlös. Men Fritz förfördes
ändå oupphörligt av sitt öga. Han ville
inte tränga djupare, men han måste ge sig
sitt öga i våld. Den tvungna stumheten
gjorde, att hela hans återvaknande
vitalitet sökte sig denna utväg. Det gick
som mången gång förut, genom
kontrastverkan såg den grundlige tysken här
blott ytan och förfördes av den.
Ja, det var rent underbart, hur vaket
och levande Fritz öga blev av all den
tvungna lättjan och stumheten. Driven
av ett oemotståndligt behov grep han
efter penna och papper. Han ägnade
teckningen samma hetsiga intresse som
barnen en spännande lek. Han hade i
sitt liv just inte blivit bortskämd med
lek, vår gode Fritz. Nu runnö de tysta
timmarna hastigt undan. Och han, som
aldrig förut haft tanke på att dra ett
streck, lärde sig nu snart att hjälpligt
fånga det karakteristiska. Det var
faktiskt som om han fått nya sinnen.
I början vågade Fritz sig inte på
Marthe, inte direkt, fast det nog var
hon som levde i allt det han tecknade.
Trots en stundtals ännu ganska svår
yrsel fick han några timmar på dagen
komma upp och sitta ute i
klostergången. Det var som en fest att därute i
det strålande solskenet få förlora sig i
tusen detaljer av klostrets svartnade
men alltjämt lika sirliga och förnäma
gotik. Han ritade rosettfönster, inramade
av glycinernas hängen, han ritade
smäckra vimperger, kring vilkas vittrade
sten-blommor murgrönan spann sina ljusa,
sirliga vårskott. Vilken förtjusande väg
till saligheten detta graciösa koketteri i
sten till Guds ära! Och var det inte för
att levandegöra den fromma traditionen
som all denna rikedom av blomster
klängde kring de gamla stenarna. Nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
