Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - I fiendeland. Av Sigfrid Siwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I FIENDELAND
221
döende, sällsamt vit och orörlig stod
hon där. Det var som hon insupit hans
smärtor med varje fiber av sin varelse.
Och när dödsarbetet begynte, kastade
hon sig plötsligt, innan någon hann
hindra henne, ned över den unga
officerens bleka, vackra ansikte och kvävde
hans sista dödsrossling med en lång
kyss. Det var i denna spontana gest
en sådan primitiv ömhet och vild
stolthet, att läkare, sköterskor och soldater
stodo förstummade och Fritz kröp undan
i sitt hörn med stora tårar strömmande
över kinderna.
Den dödes ansikte överhöljdes.
Marthes ögon tycktes för heta för
några tårar. Hon skyndade fram till de
nykomna soldaterna. Det var väl en
riktig, stor seger de vunnit? Jo, de hade
erövrat två skyttegravar bakom varandra
och tagit en mängd fångar, kulsprutor
och kanoner. — Nå, men var det någon
riktig strid man mot man ? Jo, det hade
varit inte mindre än tre stormlöpningar.
— Ar det någon här, som stuckit ner
en tysk med egen hand? En grov
bondpojke visade hela tandraden: Jo, han
hade haft en boche på stekspettet!
Marthe log. Hennes röst fick en grövre
klang. Det var som om hennes hals
svällde. Hon ville veta detaljer, hon
pressade av soldaten hemska detaljer
från massakern. Och hela tiden höll
hon hans friska hand mellan sina och
tryckte den häftigt, medan det gnistrade
och brann i hennes svarta ögon och hon
var vit som mordängeln, som slog allt
förstfött i Egypten.
Fritz studsade inför denna vilda
lidelse. Han blev försagd som inför en
övermäktig naturkraft. Inte en gnista
av hat hade han att svara med, led
blott i sin kärlek. Han var en av logik
kuvad kulturmänniska och skulle aldrig
kunnat vara grym av temperament utan
blott av system eller nödvändighet ....
I denna stund hördes marschtramp
och kommandorop ute på gatan. De
liggande reste sig i bäddarna och alla
andra klängde upp i de höga fönstren.
Fritz stod på sin sängkant. Genom en
stor blå glasblomma säg han led vid
led av tyska fångar mellan
territorialsoldater med påskruvade bajonetter. De
grå, böjda, vapenlösa gestalterna sågo
spöklikt dystra ut i det matta blå ljuset.
Det var som de marscherat ner i
dödsskuggans dal.
— Ä, hunnerna, mördarna,
banditerna !
Det var Marthes röst han hörde
alldeles i sitt öra.
Fritz kände sitt hjärta krympa. Han
darrade för sitt land, som hade så vilda
och mäktiga fiender. Han tyckte, att
det blivit mindre och svagare och att
det ropade efter honom, sin son.
Hans samvete hade åter slagit upp sitt
öga. Det gick en stöt genom hela hans
varelse, som när man vaknar ur en mild
dröm och plötsligt vet, att man har en
lång och svår dag framför sig. Han
sjönk ner på sin bädd, han låg i
mörkret och tiggde sig själv om en smula
barmhärtighet: Bara en liten tid ännu,
bara en liten tid; än så länge duger jag
ju inte till soldat.
Det blev en lång och svår kamp för
Fritz, dubbelt svår därför, att den måste
utkämpas i stumhet mot allt det, som i
stumheten vuxit sig så bindande starkt.
På dagen var han tapper. Då
förberedde han flykten. Då gick han och
avlyssnade språket alla dess uttryck och
tonfall — även pä Marthes läppar. Men
på natten, dä han dragit täcket över
huvudet för att viskande repetera, vad
han hört, dä hände det, att han bet
läpparna blodiga för att hålla tillbaka
sitt vilda begär att högt ropa hennes
älskade namn. Och det var långa, tysta,
sjukt bortdrömda morgontimmar, då allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
