Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - I fiendeland. Av Sigfrid Siwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I FIENDELAND
223
det är klart. Men ännu finns det ju
alltid hopp, att man fiskar upp mig, och
då får jag nog återse Marthe. Men
ingen såg honom. Han var redan
utanför tullarna. Vid en liten pålbrygga
stötte han på en gammal flatbottnad
båt, hopspikad av några brädstycken.
Så bytte han kläder, sänkte
uniformsbyxorna och linnerocken med stenar och
rodde vidare i månskenet, som
småningom blev tätare av dimman.
Ännu i den stilla och ljumma
gryningen var dimman så tjock, att han
knappt såg strändernas träd. Intet ljud
hördes, utom då och då kvittre t av
någon osynlig fågel. Själva tystnaden
påminte Fritz att han nu åter iklätt sig
sin mänskliga stämma. Han begynte tala
högt för sig själv till årtagen. Det var
Marthes namn som först kom på hans
läppar. Men tungan var stel, och ljudet av
hans egen röst skrämde honom. Marthe,
Marthe! Han sökte gnola några takter
av en visa hon jämt brukade sjunga:
En passant par la Lorraine, avec mes sabots,
En passant par la Lorraine, avec mes sabots
Rencontrai trois capitaines, avec mes sabots.
Dondaine
Oh! Oh! Oh! avec mes sabots.
Fritz glömde att ro, och båten
landade sakta mellan glesa sävstrån vid en
strand, vars underminerade gräsvall
hängde som en grön duk ner i vattnet.
Längs flodkanten löpte en smal stig.
Fritz stötte ut båten i strömfåran och
tog denna stig. Den svängde snart av
från vattnet och bar över fält vita av
bovete och mjuka lövklädda höjder fram
till en liten köping. Där gick Fritz in
i en bod och pekade på bröd och korv,
betalade lika tyst och gick vidare
genom andra tullen förbi en kolonn av
marscherande soldater och ut på bygden.
Han vandrade som i en dvala. Saknaden
efter Marthe gjorde honom fullkomligt
likgiltig om sin säkerhet. Att han inte
kände ett spår av fruktan, just detta
gjorde att han handlade med en
sömngångaraktig säkerhet och ständigt gick
fri. Det föll ingen in, att denne bleke
man, som gick där så böjd och
frånvarande med sin påk och sitt knyte,
kunde vara en tysk rymling.
III.
Efter att ha prövat många väder
och sovit mången natt under bar himmel
tog sig Fritz så en mörk
septembergryning över schweiziska gränsen.
Dödstrött efter dygn av krypande
och klängande genom snår och över
berg hade han inte krafter att stiga ner
till bygden utan sov hela dagen uppe
i en tom fäbod. Den låg på en
sydsluttning, och där var bra nog varmt, så
länge solen stekte. När Fritz åter kröp
ur sitt skjul, var det afton, en gyllene
afton. Nere i dalen, i den första lätta
skuggan, vars blå tycktes vävt av bara
svalka och stillhet och arbetsfrid, lågo
klungade några dockhus, boningar för
människor, som icke visste av stora och
grymma skiften. Klockklangen från
osynlig boskap trängde ren och späd upp
till honom. Vinskörden pågick ännu
i vignerna nedåt bergets sluttning.
Ibland kunde han höra skratt och rop
från de små kvinnliga varelser, som
gingo mellan de låga stockarna och öste
fulla fång av druvor i smala kar, vilka
dvärglika män sedan axlade och
sjungande buro till pressen.
Vad allt var vänligt lytt i detta
fridens land. Här bodde sällsamma väsen,
som dröjt sig kvar i den gyllene åldern,
som njöto den ofattbara lyckan att ej
behöva slakta och slaktas. Tänk att få
odla sitt vin i denna vrå, att få dö av
ålder bland släkt och vänner! Fritz kände
det som en mjuk domning i luften.
Han blev åter böjd för barmhärtighet med
sig själv. Några veckors vila, några fat-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
