Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Nutida svensk religionsvetenskap. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NUTIDA SVENSK RELIGIONSVETENSKAP
235
lysas och värderas här den religiösa och
antireligiösa intellektualismen, den
mångfald av riktningar, vars försök till lösning
av detta problem förete en närmare eller
fjärmare frändskap med den kantska
kriti-cismens, samt slutligen den moderna
intuitionsfilosofin.
Författarens belysning och kritik är,
särskilt i fråga om de rent
intellektualis-tiska åskådningarna, synnerligen
orienterande och genomträngande. 1 mer än ett
fall är hans kritik härvidlag rent immanent
och opererar således ut från respektive
åskådningars egna principer och
förutsättningar. Detta gör naturligtvis kritiken
långt mera belysande och träffsäker, än
om den bedreves ut från en för den
kritiserade åskådningen fullkomligt främmande
ståndpunkt.
Vilket blir då det slutliga resultatet
av författarens undersökning: Finnes det
några garantier för den religiösa
övervärldens objektivitet? Ja, svaret blir i
huvudsak negativt. Detta sammanhänger på det
närmaste med författarens uppfattning av
religionens väsen och hans allmänna
orientering.
Religionens tyngdpunkt faller nämligen
enligt Segerstedts mening ej inom den
intellektuella sfären. Dess rayon är känslan.
Det innersta i all religion är ej vissa
föreställningar, teorier eller dogmer utan en
känsla av förtroende för tillvaron.
Religionens sanning blir därför, menar
författaren, rent subjektiv och ligger ej i
»överensstämmelsen» med en av subjektet
oberoende öververklighet utan i den religiösa
stämningens förtätning, intensifiering och
förinnerligande. Den religiösa stämningen
söker sig visserligen ofta uttryck i
tankebilder, men dessa tankebilder täcka aldrig
någonsin fullständigt den ursprungliga
stämningen.
Frågar man så: ter sig då tillvaron
sådan, att vi med rätta kunna hysa
förtroende för densamma? så svarar författaren,
att vi böra tillerkänna denna religiösa
visshet samma grad av objektivitet, som
vi överhuvud tillerkänna de mänskliga
synpunkterna på tillvaron. Dessa äro
visserligen subjektiva men därför ingalunda
godtyckliga; de äro framtvingade av en av
subjektet oberoende verklighets egen natur.
För sin del finner författaren att
religionens och konstens synpunkter förete en
den mest intima frändskap. Konst och
religion äro, därom vittnar bl. a. historien,
nära anförvanter; båda sträva de efter att
nå fram till helhetssyn.
Naturligtvis är det sant att
religiositeten och det konstnärliga producerandet
äro intimt befryndade. Men allt beror pä
vad man menar med konstnärligt
producerande. Ser man liksom författaren i det
konstnärliga producerandet blott ett
kombinerande av förut kända element, en
strävan att få med så många av dessa element
som möjligt i en syntes eller helhetsvy
men förnekar principiellt, att konsten äger
förmåga att sätta oss i förbindelse med
nya realiteter, då träffar man, synes det
mig, ej det innersta i den religiösa
vissheten genom att jämföra den med det
konstnärliga producerandet och dess
stämning.
Från författarens ståndpunkt är
emellertid denna jämförelse fullt konsekvent och
belysande.
Religionen är för honom något
alltigenom immanent. Den religiösa känslan
sätter oss ej i förbindelse med några nya
realiteter, för ej in något i egentlig mening
nytt element och är ej i stånd att lägga
någon verkligt ny realitet till de förut
bekanta. Vad religionen liksom konsten
enligt författarens mening förmår, är blott
att giva en ny belysning åt det förut och
på annat sätt bekanta.
Det synes mig emellertid som om
denna ståndpunkt hindrade författaren från
att få något verkligt grepp på det
centrala i religionen. Det är nog sant, att i
all religion finns förtroende för tillvaron,
men det är också sant, att detta
förtroende är något sekundärt, ty förtroendet
framspringer ur förvissningen om en
övergripande öververklighet. Man lemlästar
den religiösa vissheten, om man blundar
för dess transcendenta faktor. Det
väsentliga i religionen är knappast den nya
belysning denna världen erhåller utan snarare
förvissningen om att stå i levande
förbindelse med en övergripande realitet. Det
är ur denna förvissning det nya ljuset över
denna världen framväller.
Författarens intellektualistiskt
orienterade åskådning samt härur härflytande
övertygelse om att verklig erfarenhet måste
vara grundad på åskådning men rakt icke
på känsla, hindrar honom emellertid frän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
