Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Nutida svensk religionsvetenskap. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
JOHN GUSTAVSON
att räkna med möjligheten av att vi i
religionen träda i förbindelse med nya
realiteter, korteligen med något
transcendent. All objektivitet har, menar han, sin
grund i åskådningen. På känslan, som
alltigenom är subjektiv, kan ingen
objektivitet fotas. Denna övertygelse gör, att
författarens vetenskapsbegrepp blir rent
naturvetenskapligt orienterat och att han
ej kan räkna med den helt annorlunda
funtade vetenskapstyp, vi möta i de
historiska vetenskaperna. Dessa vetenskaper äro
nämligen ej åskådnings- utan värde
vetenskaper. Det är inom historien ej fråga om
sammanbindandet och sammanställandet av
åskådningar, hoc est om »förklaring.» Den
synpunkt, som måste dominera all
historisk framställning, är värdets. Hur skulle
det eljest vara möjligt att ens tala om
framåtskridande och förfall, om utveckling
och tillbakagång, om högre och lägre?
Men all värdering är grundad på
känslan. Blotta tillvaron av " de historiska
vetenskaperna visar således möjligheten av
att objektiv erfarenhet kan vara fotad på
känslan. Därjämte få vi nog räkna med
att, såsom Vitalis Norström så starkt
betonar, hela vår teoretiska förmåga ytterst
är fotad på känslan och att den objektiva
evidensen innerst har sin grund i den
subjektiva vissheten. Det levande och
drivande i t. ex. logiken stammar säkerligen
ej ur någon det teoretiska förnuftets
självverksamhet utan ur vår logiska känsla.
Det synes därför som om man, även
om man liksom författaren förlägger
religionens tyngdpunkt till känslan och i
tankebilderna ser blotta symboler, ej med
nödvändighet behövde neka möjligheten av att
religionens förvissning om en övervärld kan
innebära en verklig erfarenhet.
I professor Segerstedts nyligen utkomna
intressanta lilla arbete »Gammal och ny
religiositet» ligger tyngdpunkten på det
religionspsykologiska området. Huvudparten
av framställningen ägnas åt en
undersökning av tvenne religiösa grundtyper och
deras utveckling.
Inledningsvis framhåller författaren här
i närmaste överensstämmelse med sin förut
skisserade åskådning, enligt vilken det
väsentliga i religionen ligger i den nya
belysning och nya färg, den förlänar till-
varon, att religiositeten ej förfogar över
något särskilt gebit inom det mänskliga
själs- och kulturlivet. Snart sagt vilket
verksamhetsområde som helst är därför
mäktigt religiös potensiering. Det, som
potensieras, kan vara vår
samhörighetskänsla med naturen eller släktet; men det
kan också vara vår känsla av att utgöra
en fristående och självständig
individualitet.
På detta sätt få vi två religiösa
grundtyper; den ena social i detta ords vidaste
betydelse; den andra egocentrisk.
Den sociala eller samhörighetstypen
karakteriseras genom en känsla av intimt
samband med omvärlden. I sina
primitivare former tager sig denna känsla uttryck
i de religiösa fenomen, som vi känna under
namn av totemism, ankult och
lokalgudsdyrkan. Denna form av religiositet
tenderar emellertid att bliva alltmer och mer
expansiv och att allt mer och mer vidga
sin intressekrets. På högre
utvecklingsstadier yttrar sig denna religiositet som
en medveten dyrkan av det egna folket,
den egna nationaliteten eller rasen som det
högsta. Det pågående världskriget har
visat, att denna form av religiositet,
åtminstone under mera påfrestande
förhållanden, är långt ifrån död i våra dagars
Europa.
Den universalistiska tendensen och den
starkt framträdande böjelsen hos denna
religionsform att draga allt varande inom
sin rayon gör det emellertid troligt, att
det nationalistiska stadiet ej kan vara det
definitiva. Först i den mänsklighetsdyrkan,
vi möta hos Comte, och den
universums-förgudning och trängtan efter absolut
förening med och uppgång i alltet, som är
nerven i såväl Schleiermachers sotn
Vedanta-filosofins fromhet, har denna religiositet
nått sina topp-punkter.
Under det att för samhörighetskänslans
religiositet med dess panteistiska tendens
de rent etiska problemen bli tämligen
främmande och likgiltiga — denna religiositets
huvudsynpunkt är nämligen ej etisk utan
snarare estetisk — så skjutas däremot för
den individualistiska religiositeten dessa
frågor och problem i förgrunden.
Huvudintresset kommer här att röra
sig kring frågorna om rätt och orätt, om
skuld och frälsning. I och med att de
etiska kraven på detta sätt träda i förgrun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
