Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ur medeltidens kvinnofientliga litteratur. Undersökningar av professor Hjalmar Crohns. Av Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
ALGOT RUHE
derna om heliga kvinnor. De levande duga
icke som mönster.
I senare delen av sitt arbete belyser
professor Crohns värdesättningen av
kvinnan sådan den framgår av de anekdotiska
»exempla», med vilka predikan upplivades
och av de legender, som utgjorde dessa
tiders viktigaste underhållningslitteratur.
En dylik samling förtjänar i detta
sammanhang särskilt framhållas såsom
intresserande oss svenskar: Dialogus creaturarum,
vår äldsta tryckta bok. Av detta
tryckalster har bibliotekarien dr Isaac Collijn i
tidskriften Nordisk Boktryckarkonst, 1905,
givit en ingående analys, i vilken det
heter: Här i Dialogus creaturarum uppträda
djur och människor, himlakroppar och
stenar, allt skapat under solen jämte
åtskilliga fantasifoster och föra ett slags samtal
med varandra, anekdoter och fabler
berättas och till sist drages härur
censmo-ralen.
Dr Collijn meddelar i översättning en
dialog, Sirenen och den lättsinnige, av vars
innehåll tydligt framgår att verket tillhör
den art litteratur prof. Crohns behandlar i
sin bok. — Dialogus trycktes 1483 av
Johan Snell, Danmarks förste boktryckare,
inflyttad till Stockholm från Odense.
Som bevis på hur djupt den misogyna
uppfattningen trängt in tjänar det litterära
fenomen författaren behandlar i sitt lilla
arbete om skrifter och fragment, som påförts
äldre auktorer, s. k. scripta supposititia.
Med dessa förfalskningar sökte man ge
ansedda auktorers stöd åt den asketiska
åskådning man själv hyste. Hur djupgående sådana
förfalskade skrifter påverkat mänsklighetens
kulturliv visar författaren bl. a. med några
siffror om utbredningen av en samling
tänkespråk, tryckt under olika titlar, såsom Flores
bibliorum, och härstammande från i3:e
århundradet. Läsaren får i det lilla arbetet
en handledning i livets viktiga frågor och
i vad som då ansågs bilda den kristna
moralens kardinalsatser, och detta i
uppslagsbokens form. Hans värdesättning av
kvinnokönet gives i trettioen satser, under rubriken
Kvinnan. Här ståtas med lärdomar,
hämtade från Augustinus, Ambrosius o. a., ur
skrifter som ingen sett eller som för
ändamålet hopsmitts. Boken bragtes under
pressen redan något av de första decennierna
av boktryckarkonstens tillvaro, och upplades
fortfarande ännu så sent som 1765, då den
skickades ut från Wien. För oss svenskar
har det sitt intresse att detta arbete, som
efter professor Crohns slutomdöme torde få
betecknas som världens dummaste bok, i
sin äldsta upplaga, tryckt i Piacenza 1483,
finnes i Kungl, biblioteket. »Det är», säger
Crohns, endast i få så spridda alster inom
denna rika litteratur, som så mycket för
mänskligheten ödesdigert oförnuft hopats
inom en trång ram.»
Såsom jag redan här ovan antytt, har
professor Crohns under sina forskningar
bland de historiska betingelserna för
värdesättningen av kvinnan även beaktat den roll
vissa populära medeltida fabelsamlingar
spelat såsom bärare av misogyna sagomotiv.
Ingen av sagorna har dock en saga så rik
och en vandring så växlande som fabeln
om hustrun som sörjde sin döda make och
glömde honom i följande nu. I fråga om
celebritet och vidden av sin verkningskrets
står den vid de heliga böckernas sida och
framom antikens. Den vetes ha blivit lagd
under pressen sina 450 gånger — talrika
upplagor kunna helt ha försvunnit — men
genom hur många andra rännilar har den
icke gått fram och gjort sin insats i
mänsklighetens andliga liv. Hur har den icke
njutits i otaliga variationer, från Kina till
Rom, från urminnes tider till våra dagar,
den har öppnat slussarna till vår
bildningsvärld för en ström av orientalism, som för
rardesättningen av kvinnan icke blivit utan
ödesdiger betydelse. I Rom omgestaltas
novellen om den trolösa hustrun av en
författare, vars namn under de senaste
decennierna blivit mer populärt än måhända något
annat av antikens, nämligen den fine
stoikern Petronius. Genom en Nobelpristagares,
Henrik Sienkievicz’ roman, Quo vadis?,
ytterligare populariserad på filmduken, har
Petronius dragits fram ur glömskan.
Historien om Matronan i Efesus, som han givit
den pikanta anekdotens stämning och form,
omhändertages sedermera av den kyrkliga
litteraturen och vinner i moralitet vad den
förlorar i tjusande espri. Den blev sagan
framför alla, vilken form den än kom att
iklädas, sagan om kvinnotrohet, d. v. s. om
kvinnans brist på trohet, och detta vare sig
den berättades i obunden form eller höljdes
i klingande metervågor
med rimmenas skum uppå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
