Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Maihaugen. Av Maria Himmelstrand - "So wundersüss hab’ ich geträumt..." Av Ellen Lundberg-Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAIHAUGEN
av glädje och beundran över allt det
vackra och konstnärliga, som där finnes.
Men har man haft den lyckan att under
en längre tid få studera Maihaugen,
uppstiger och formar sig så småningom för
den inre blicken något stort och mäktigt.
Det är bilden av en egenartad, aristokratisk
och skönhetsälskande bygdekultur,
storslaget utformad på grundvalen av de
karaktärsdrag, som under århundraden ha varit
den skandinaviske bondens styrka:
självständighet, arbetsglädje och hemkärlek.
259
Den man, som för sin samtid har
frammanat det förgångna sä, att det icke
längre tycks vara en bild, som man
betraktar, utan en verklighet, som man
lever med i, han har för alla tider sin
plats given bland föregångsmännen i
Norges kulturhistoria.
Maihaugen, »Norges stolteste
fædre-landshymne», är diktad av en kärlek,
som kan ge liv och färg åt det falnade
och döda, och av en tro, som kan
försätta berg.
"SO WUNDERSÜSS HAB’ ICIi GETRÄUAT..."
Av ELLEN LUNDBERG-NYBLOM
Det klang för mitt öra en sällsam melodi.
Som minnet av en lycka den gled min själ förbi
och väckte mig vaken i natten.
Jag kände den; jag höll den kär! Den satt mitt blod i brand, —
nu grep den kring mitt hjärta som en levande hand,
glödde som en blomma på ett vatten.
Jag satte mig upp för att vänta och lyss.
Den strök förbi min panna som en osynlig kyss
och sökte min blick genom natten.
Jag sträckte den min famn för att hålla den fast, —
men jag kände hur den flydde, förtonade och brast; —
brast som en solglimt på ett vatten.
Blott ensamheten fyllde mig, så stor och så tung
som aldrig morgon funnits eller dag varit ung.
Jag kände mig som fången i natten.
Och utom mig och inom mig och djupt i mitt blod
steg som ett eko från en flyende flod:
»Livet — livet rinner som ett vatten . . . !»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
