Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Världskriget i filosofisk belysning. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄRLDSKRIGET I FILOSOFISK BELYSNING
277
alltjämt behärskar det engelska tänkandet,
som därför är oförmöget att assimilera de
nya begrepp och problem, som de två
sista århundradena skapat utanför England.
Lockes förnämsta efterföljare var Hume,
som representerar en skarpsinnig och i
skepsis utlöpande psykologism och som
också utplånar den förut gällande
skiljegränsen mellan vetenskap och uppenbarelse.
Bland Englands moderna tänkare låter
Wundt särskilt Bentham och Spencer föra
nationens talan. Ringa möda kostar det
honom att uppvisa ihåligheten i den
förres princip om »lyckans maximation », som
stupar på kontroversen mellan kravet på
största möjliga lycka för alla och kravet
på största möjliga frihet för den enskilde.
Även godtyckligheterna i Spencers
evolu-tionistiska konstruktioner, som till en god
del tillhöra utopiernas värld, dras fram i
kritiskt ljus. Herbert Spencer är
fullbor-daren av den moralfilosofi, som bygger på
välfärdsmoralen och kan betecknas som
egoistisk utilism. Enligt denna står den
enskilde snarast i ett fientligt förhållande
till samhällsorganisationen, mot vars
tvångsmakt han har att hävda sin frihet. »Man
versus the state» löd Spencers valspråk,
som han satte som titel på en av sina
sista skrifter.
Wundt anslår icke lågt värdet av den
insats, det engelska tänkandet gjort i den
filosofiska utvecklingen. Man behöver icke
blunda för dess avskilda empiriska
begränsning för att inse dess betydelse. Den mest
livgivande beröring, vari den engelska
filosofien träder med den tyska, äger rum,
då Kant tar kännedom om Humes
skrifter. Med de förutsättningar, det engelska
tänkandet hade, var det för detta en
omöjlighet att förklara de normativa postulaten,
som ligga till grund både för
naturförklaringen och det moraliska medvetandet.
När Kant tog denna uppgift i sin hand,
visade den tyska spekulationen på ett
avgörande sätt sin överlägsenhet över de
andra nationernas.
Det skulle föra oss för långt att
här närmare ingå på den något bredare
skildring Wundt ägnar sitt eget folks
filosofiska skapelser. Blott några summariska
huvudpunkter må därför angivas. Som ett
betydelsefullt drag betraktar Wundt den
samstämmighet, som det metafysiska och
det religiösa intresset redan i oçh med re-
formationen nådde i Tyskland och som
träder i bjärt motsats till den i England
genomförda skillnaden mellan tro och
vetande. Av denna fruktbara förbindelse
såväl mellan världsförklaringens skilda motiv
som mellan människans olika
själsförmögenheter framgår i själva verket den tyska
filosofiens egenart, som kanske mest
slående kunde karaktäriseras som allsidigt
djupsinne. Med sitt förståndsklara,
universellt lagda väsen upptar en Leibniz icke
så litet av äkta tysk mystik i sin
rationalism, och i hans världsharmoni finner även
religionen sin vetenskapliga inarbetning.
Vad Kant vidkommer, lägger Wundt
huvudvikten vid hans praktiska filosofi, vars
formalism han visserligen kritiserar men
vars fastställande av det rena
pliktbegreppet i motsats till alla utilistiska och
evdä-monistiska principer och vars
underordnande av religionen under moralen han
tillmäter den största betydelse. Men även
Kants morallära lider av den ensidighet,
som ligger i dess individualism (ordet så
att förstå, att det är det individuella
samvetet som är det moraliska organet och i
vilket det sedliga imperativet gör sig
gällande). Att binda det sedliga kravet till
livets konkreta innehåll är den uppgift, som
närmast efter Kant ställer sig för etiken,
och den löses också av hans stora
efterföljare Fichte och Hegel. Den tyska
idealismen når sitt krön, i det den uppställer
begreppet om en allmänvilja, som i
gemensamt pliktmedvetande omfattar de
enskilda individerna och sluter dem samman
till ett levande helt. Denna åskådning
befinner sig också i bättre överensstämmelse
med verkligheten, som lär att människan
överallt genom födelsen inträder i ett
samhälle, att alltså, som redan Platon sagt,
staten existerar före (= som förutsättning
för) den enskilde. »Att ha fattat denna
allmänvilja i dess sanna betydelse och i
dess skillnad från individualviljan är den
nyare tyska idealismens höga förtjänst.»
Lärorik och upplysande är den
framställning, som därefter följer av Fichtes
och Hegels filosofiska världsbild, även om
den helt naturligt är mycket skissartad.
Som den tyska idealismens sista heroer
skildras slutligen Schopenhauer och
Nietzsche, som visserligen föra den in på nya
banor men i alla händelser upprätthålla
dess höga inspirerade flykt. Av intresse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
