Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Världskriget i filosofisk belysning. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278 OLOF RABENIUS
är här bl. a. det sätt, varpå författaren
härleder Nietzsches optimism ur
Schopenhauers pessimism.
Sedan Wundt karaktäriserat de olika
folkens filosofi och därmed tecknat de
djupaste dragen i deras lynne, visar han hur
detta framträder för den omedelbara
blicken »i krig och i fred». Liksom bildade
personer, som för länge sedan vant sig av
med sin hembygds dialekt, återfalla i denna,
då de gripas av en affekt, och därmed
blotta sin naturliga människa, få också
folken sitt ursprungliga mål i munnen, då
kriget avskakar den konventionella klädnad,
de bära i sitt fredliga umgänge. Att
folkpsykologen i detta förhållande har en källa
till iakttagelser, är uppenbart, men den
gamle Wundt, som själv på ett så vackert
sätt i berört hänseende representerar sin
nation, dröjer ej vid denna källa utan
tar i stället fasta på det uttryck av
folkkaraktären, som ligger i nationalsångerna.
Marseillaisen ger tydligt till känna, att ära
och berömmelse för fransmannen gälla som
livets högsta värden, medan Rule Britannia
som engelsmannens ideal anger makt och
herradöme. I Die Wacht am Rhei?i åter
ser skalden tyskens grundegenskaper i
fasthet och trohet. Wundt har här gjort en
upptäckt, som ligger lika nära till hands
som den är träffande. Den karaktäristik,
som nationalsångerna ge, stöder han med
iakttagelser ur livet, vilka peka i samma
riktning som den förut gjorda
framställningen av nationalfilosofierna. Enligt Wundts
erfarenhet är en fransman alltid beredd
att i en diskussion giva motståndaren —
åtminstone till en viss grad — rätt, en
böjelse som stämmer med den franska
andens böjliga skepsis. Vad ärelystnaden
beträffar, hänvisas till den tävlingslust, den
»concours», som behärskar alla
vetenskapliga och sociala institutioner, där det
finnes grader att vinna. Parisakademien
uppsätter årligen flera pris för lösningen
av vetenskapliga uppgifter än alla andra
akademier tillsammans. När tyskarna
vunnit slaget vid Königgrätz, förklarade en
av författarens franska vänner, att han nu
måste lämna Tyskland, då hans land
förlorat sin prestige. Det var förlusten av
denna prestige som några år senare drog
med sig förlusten av Elsass-Lothringen.
England framställer författaren icke utan
elakhet som den mätta nationen, som icke
tål att störas i sitt välstånd och sitt
egoistiska lugn. Han erinrar om Lörd
Pal-merstons i parlamentet uttalade råd till
tyskarna »att plöja jorden, segla med
molnen eller bygga luftslott men icke inlåta
sig på försöket att befara öppna havet
eller ens kustvattnen.»
Av lätt begripliga skäl avstår Wundt
från att slösa lovord på sin egen nation
— det bästa berömmet är redan givet
med skildringen a^ dess filosofi — men
däremot gör han ingen hemlighet av de
fel, som han finner fläcka dess karaktär
och som han betecknar som blind
efterapning av det främmande och förnekelse
av det egna väsendet. Den beskyllning
för despotism och militarism, som fienden
utslungar mot tyskarna, avvisar den gamle
filosofen i lugna, lätt ironiska ordalag.
Ordet militarism är enligt honom
meningslöst som beteckning på en organisation,
som har sin grund och sitt stöd i en
nationaletisk solidaritetskänsla och i ett
folkligt pliktmedvetande.
Wundt gläder sig åt den politiska
storhet, som Tyskland under det sista
århundradet tillkämpat sig, och sätter den i
naturligt samband med den andliga storhet,
som uppenbarar sig i den tyska filosofien
och diktningen. Han citerar Hegels sköna
liknelse om Minervas fågel, som först i
skymningen höjer sin flykt, en bild, som
ju skall åskådliggöra det förhållandet, att
den andliga blomstringen inom ett folks
kultur följer efter den politiska
kraftutvecklingen. Wundt menar, att ugglan även
flyger i morgongryningen, och han ger
därmed uttryck åt sin övertygelse att hans
folk nu i en världshistorisk handling
bekräftar de tankar, som dess störste siare
tänkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
