Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Bo Bergman som poet och novellist. Av Artur Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28o
ARTUR MÖLLER
raturens enda spirituella diktsamling —
blev en svala som inte gjorde någon
sommar. Heidenstams erinran genom
»Kosmo-politens» mun:
Är finska sångmön stor i många stycken,
så minns, att endast därigenom att hon rev
från sina kläder svenska smakens smycken
blev hon så sann, så vacker som hon blev
har knappt behjärtats av en yngre
generation.
Det vore tråkigt om man av dessa
reflexioner skulle utläsa ett allmänt
fördömande av glans och bildprakt i versen.
Men det skall en viss reslighet till för att
bära upp en hermelinsmantel! Vår mesta
lyrik är nu, som den varit det i hundra år, allt
för rik på granna ord och arm på
omedelbar hjärtats ingivelse, att inte tala om
idéer. Man har oftast känsla av att
befinna sig på en maskerad: man rör sig
bland idel klassiska och romantiska
masker, från Sardanapal till Clopopisky,
som pingla öronbedövande med sina bjällror
för att få en att glömma, att de i
privatlivet äro svenska damer och herrar, som
stå i telefonkatalogen och resa på
spårvagn.
I denna brokiga samling verkar det
som en vila att möta en herre i sober,
mörk vardagskostym och med ett
osminkat, naket ansikte.
Det var med en diktsamling,
Marionetterna, som Bo Bergman gjorde sitt
inträde i litteraturen.
Han var redan då en medelålders man
— ty när man överskridit de trettio är
man inne i medelåldern, psykiskt som
fysiskt — även om man i välvilliga
recensioner får heta ung ännu ett par
decennier. Han hade väntat med att tala tills
han kände sig ha något att säga.
Några så nya och bländande saker var
det ju i allmänhet inte. Det originella hos
»Marionetterna» bestod till väsentlig del
i deras vederhäftighet. Där fanns inte
många strofer som inte buro prägeln av
personlig inre upplevelse. Där fanns ett
biktens patos, en lågmäld innerlighet som
kom en att lyssna till de mestadels så
trötta tonfallen.
Att ätas och äta är lag
för allt som kämpar i livet,
men att äta sig själv som jag
är icke allom givet.
Jag slukar de brinnande
blånor sotn livet ger,
och bockar och ler
och vevar dem sen vid en vals
som en remsa av rinnande
rim ur min hals.
De bittra självironiska slutraderna —
ett skratt som har mera tycke av en
grimas — äro värda att lägga märke till.
De markera den ena tonarten i Bo
Bergmans diktning, och de antyda också var
han har sina mästare och anförvanter i
andens värld. Hur vore det möjligt att läsa
en dikt som »Slutet på visan» utan att
tänka på Heine:
Min kära, min enda kära,
din hjässa är vit som snö.
Du skakar av köld i bädden
och mumlar om att få dö.
En mops har stulit den ömhet
jag en gång tiggde i brand.
Han gäspar och äter socker
och slickar din vissna hand.
Snart stannar pendeln, och döden
kommer så lätt som en syn
och rör med sitt kalla finger
vid dina ögonbryn.
Och när jag kommer i dörren,
en stapplande kavaljer,
stannar jag blek och stirrar,
och huvudet sjunker ner.
Buketten med årets första
violer jag bär i min hand.
Jag säger något om döden
och om ett bättre land.
Hur doftar inte denna violbukett av
Buch der Lieder, även om inte själva
rytmen och versformen vore så typisk
Hei-nesk!
Det händer ibland att man möter rena
reminiscenser som i »Fiolens» sista strof:
Välsignad, evigt välsignad dock
de fyra strängarnas gåva
att som man lugnar ett barn med skrock
fa hjärtats ångest att sova.
Heines:
Ich, ein tolles Kind, ich singe
jetzo in der Dunkelkeit.
klingt das Lied auch nicht ergötzlich
hats mich doch von Ångst befreit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
