- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugufemte årgången. 1916 /
290

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Larsson, Liljefors och Zorn i Liljevalchs konsthall. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

290

CARL G. LAURIN

väldigande popularitet. Det är emellertid
ej bara gudarna, som ha svårt att tåla
vid människobarnens alltför lysande
framgångar. Andra människobarn till
exempel kunna också bli litet fnurriga, och
det är ej endast atenarna som bli trötta
på att höra Aristides kallas den
rättrådige. Även svenskarna ha, då det
gäller beröm, i allmänhet en dragning åt
måttlighet, som vi sakna på andra
områden.

Så mycket märkligare är det då, att
dessa konstnärer alla tre äro nationens
älsklingsbarn och stolthet, och det torde
helt enkelt icke finnas något motstycke
’ andra länder, då det gäller
uppskattandet inom folkets alla lager; ingen nu
levande konstnär i Europa är känd och
beundrad av så många i sitt eget land
som vårt konstnärliga triumvirat.

Naturligtvis ha dessa känslor, då det
gäller konstnärer vilka i min tanke, och
jag tror att jag har många med mig,
under decenniet 1886 —1896 gjorde sina
bästa saker, ej längre den första kärlekens
häftighet. Konstanmälarna ha blåst så
länge och så hårt i triumfbasunerna, att
de blivit andfådda, och många konstnärer
med födelseår under kvartseklet 1870—
1895 förvåna sig nästan mer än över de tre
stores konstproduktion, över hur seglivade
och skrymmande dessa kärnfriska
jätteträd i konstens heliga lund äro.

Bland de förbrukningsartiklar, av vilka
konsumtionen har stigit under senare tider,
märkas särskilt — riktningar. Larsson,
Liljefors och Zorn måla på utan att
mycket bry sina hjärnor med vad deras sort
heter. Och de bli ej så upprörda över
att vissa konstnärer se världsbilden i
kuber och andra, som futuristerna — fast
de lära ju ha alldeles »galigt» — som en
stor snurribus. De förstå, att ungdomen
måste söka andra mål och vilja uttrycka
skönhet på andra sätt, och att, om de unga
ha samma arbetslust, samma begåvning,

ursprunglighet och lycka, som de haft,
så blir det i sinom tid stora konstnärer
av dem också. Alla stå »under
förvandlingens lag», det går från De Unga, De
Fria, Retrospektiv utställning,
Minnesutställning, på museum, på museivinden,
rehabilitation och återplacering i
kupolsalen, La Tribuna eller Salon carré. Man
behöver knappast påpeka, att de flesta
tappas bort på vägen.

Det är något särskilt glädjande, att
i Norden, »ansatsernas land», få se något
färdigt, där ihärdigheten krönts med
framgång, där stora och svåra saker ej bara
påbörjats utan också fulländats.

Både Zorn, Larsson och Liljefors ha
påverkats av fransk konst. Alla tre ha
förblivit sig själva och gett något av det
innersta i svenskheten, de ha varit och
förblivit goda vänner sedan ungdomen,
och alla äro både riktiga arbetare och
äkta konstnärer.

Det finnes få saker som så försona
oss med det vemodiga i tidens flykt som
retrospektiva utställningar. Oss ja, men
inte konstnärerna. De intressera sig
egentligen blott för sina sista saker. Dessa
innehålla vad de just nu sträva efter, och
Larsson, Liljefors och Zorn tycka, att de
herrar, som målade en Grez-akvarell 1883,
en räffamilj 1886, Ute 1888, egentligen
komma dem bra litet vid. Även den
godmodigaste dam blir 1916 litet
melankolisk över en entusiasm som endast talar
om hennes oförlikneliga förtjänster på
1880-talet. Och lyrikern i profetåldern
är mera fäst vid sin sista
resignationspoesi än vid sturm- und drangperiodens
erotiska explosioner. Här antydes den
svaghet, av vilken utställningen led.
Konstnärer och mödrar älska sina klenaste barn
högst, och utan att direkt tycka illa om
sin friskaste avkomma ge de de små
bleknosarna ett företräde, som är oförklarligt
för andra, hur mänskligt det än må vara.
På en farlig expedition böra blott de star-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:55:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1916/0326.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free