Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Larsson, Liljefors och Zorn i Liljevalchs konsthall. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARSSON, LILJEFORS OCH ZORN
299
STORSPOVAR. OLJEMÅLNING AV BRUNO LILJEFORS. 1899.
Tillhör grosshandlaren H. Josephson.
Christenson). Den katten kisar med
ögonen och ser så graciöst lättjefull och grym
ut, att man förstår, att den, otillgänglig
för vegetarianism och fredsrörelse, måste
bli bov för alla ömma och rättänkande
hjärtan.
Hur många gånger har man ej sett
och återsett dessa Liljeforstavlor, och
lika tacksam är man att ännu en gång
få se denna koncentrering av den
svenska skogens och skärgårdens väsen.
En tavla som på ett egendomligt
sätt träffar åtminstone mitt hjärta är
Vårafton med vildgäss (1895, hos
arkitekten Boberg). Det är ett ögonblick,
då man känner naturens evighet, när de
stora tunga fåglarna flaxa fram i den
spänstiga vårluften mot en pärlfärgad, vid
horisonten lätt rosig himmel. Naturen
har funnits och skall förbli, oberoende
av människorna, den skall finnas, då alla
människor äro stoft!
En underbar färgkonstnär är också
naturen och skicklig att koloristiskt måla
grått i grått och brunt i brunt. Med
elegant böjda näbbar, smärta och väl-
växta, promenera Storspovarna (1899,
hos hr H. Josephson) omkring bland gråa
och bruna tuvor. Vilken längst in
sittande sträng är det som dallrar, då vi
se Panterfällen (1901, hos Thiel), där
egendomliga fläckar och vattenringar
bilda sig omkring de vid vasskanten i
sommarnatten i ring simmande änderna!
Man tycker sig höra deras mystiska,
förtroliga och lågmälda snatter.
Den monumentalitet Liljefors nu i
tjugo år strävat efter har han, utom i
Havsörnar (1897, på Nationalmuseum),
kanske ej nått sä fullkomligt som i den
väldiga tavlan Bränning (1901, hos prins
Eugen), i vilken den tunga vågens stolta
linje och kraft fått en definitiv form.
Hans terrängstudier med eller utan
djur förefalla nog mången mera som
geologiska eller botaniska undersökningar,
men har man fått ögonen öppna för
deras charme, så påminnes man om det
ofta citerade zolaska ordet om ett stycke
natur, här ett par hundra meter mosse,
sett genom ett temperament, och förstår
vad Liljefors menat med det koloristiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
