Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Larsson, Liljefors och Zorn i Liljevalchs konsthall. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304 CARL G. LAURIN
KINGS KARIN. OLJEMÅLNING AV ANDERS
ZORN. 1905. Tillkor d:r Hj. Lundbohm.
väl det kallas asketism eller överkultur,
om man känner sig betänksam mot ett
jättefat med 1003 köttbullar.
Någonting som roar eller åtminstone
borde roa på Zorns utställning, är att han
troligen är samtidens störste målare, i
alla händelser en av de största. Det
finnes några saker som jag tycker
särskilt om på utställningen. Lejonklon ser
man i allt, men ibland har han varit
framme med hela tassen. I Kings Karin
(doktor Lundbohm) bo vissa sidor av
svenskheten lekamligen. Det är Zorn i
hela sin storhet med frustande vitalitet,
allt rött och blodfullt, och med en Frans
Hals’sk furia i penseltagen.
Kvinnligheten har åtminstone två sidor. Den ena,
den som Zorn sällan målar, är på det
älskligaste och sundaste sätt uppenbarad
i Hållams-Kersti (hos grosshandlare E.
Österlind). Även ett landskap, Gopsberget
(1915), förekommer bland de sista
mästerverken. Porträtten äro ojämna. Alla äro
icke lika bra som Häradshövding Marcus
Wallenberg (1914) och Fru Inez Strokirk
(1916). Men liksom de journaliära
kvinnorna lära vara de mest oemotståndliga, så är
det också med Zorns konst. Vissa
människor stötas av det virtuosmässiga, men man
måste erkänna, att allt bör dömas efter
det som eftersträvats och det som nåtts.
»Kyskheten felas» vore ej rätta
anmärkningen mot Renässans, där motsatsen
eftersträvats och på ett lysande sätt
förverkligats. Men att kalla denna tavla
oanständig torde vara en oangriplig ställning.
Lika väl som om de övriga tavlorna
gäller om porträtten, att de förbättras
genom tiden, fä en patina, som gjort
prins Carls porträttet ännu vackrare och
som naturligtvis ej är tillräcklig för ett
mindre gott konstverk men säkert
kommer att göra både de mästerliga sista
självporträtten, det i pälsen och det i
brunröd kostym, ännu bättre om tio år
och kanske skall ge ett ännu högre värde
åt det med förbluffande skicklighet och
smak målade porträttet av fru Josef Sachs,
Nordiska kompaniets drottning, där, utom
det glänsande svarta sidenet som står så
vackert mot karnationen, endast en grön
stor smaragd på fingret utgör den
verkningsfullt insatta färgfläcken.
Bäst tycker jag om bilden av fru
Emma Zorn med Mouche (1902), men
det hindrar ej, att En parisiska (.hos herr
Gjerdrum), målad elva år förut, är ett
för litet beaktat mästerverk, och att det
elva år efteråt målade porträttet av fru
Piltz har den mest delikata utformning.
Vad är det Zorn vill? Ge oss
utsnitt ur verkligheten, så saftiga, så
blodfulla, att de, överräckta av honom, ge
oss en känsla både av naturens och hans
egen fullhet. Han är ingen Rembrandt,
utom kanske i sina etsningar, men han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
