Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Atlantis. Av Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATLANTIS
Av BERTIL MALMBERG
I.
Atlantis sjunker med palats och stoder.
Dess glans skall gömmas intill tiders tid,
skall okänd slumra under dimblå floder
i sagans sköte och i minnets frid.
Av ändlös ro begraven,
dess gudalika prakt skall blekna till
symbol,
men än av ljusets fläktar rörd, högt
strålar över haven
dess marmorprydda akropol.
Vid strängars brus, vid klangen av
päa-ner,
med tunga mantlar, med bekransat hår,
hur skönt fördröjd på trappor och altaner
en högstämd krets av atlantider står!
Hur gyllne lockar svalla,
hur händer smeka ömt kitharans ljuva
lån,
hur rikt på lyfta pannors ro likt trötta
liljor falla
Apollons blickar ovanfrån!
De se sin stad–de glädjas åt sitt öde
att tidigt bärgas, att förgätne dö,
då brunnar spela med beskuggat flöde
och rosor sålla sina bågars snö,
att innan tiden bryter
kitharans spröda guld och slår dess välde
ned,
att innan ålderns härjning rör en värld
av friska myther
— förgås i oceanisk fred.
II.
Här bor den dröm, som var vår
ungdoms saga,
den sörjda sällhet, som ej vaknar mer.
— Vårt liv är hopplöst, och som moln
vi draga
mot fjärran rymder, dem ej öga ser.
Vi famnas och vi skiljas
— vi ångestfulla moln i askgrå tidens
bann,
vi drivas hop av dunkel drift, och av vår
onda viljas
förhärdelse vi sky varann.
Atlantis slumrar: ingen stämma kallar
till festlig lek, ty varje sträng är stum,
men havet brusar genom sjunkna hallar,
och stjärnor vagga genom brustna rum.
— Delphiner glida sakta
bland djupens gåtor fram, där gröna
alger gro,
och med sin undrans tomma blick de
utan sorg betrakta
de sjunkna templens dystra ro.
Atlantis slumrar: ej kan jordens släkte
lycksaligt varda inom tidens rund.
En dämon nedsteg, som för evigt väckte
förborgad ofred i naturens grund.
Men stundom ser vår klagans,
vår smärtas dröm en bild av sjunkna
tinnars rad
och skymtar stundom, svept i ljus och
mera stolt än sagans,
— en överjordisk skönhetsstad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
