Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ingeniörens äventyr. Av Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3o8
GUSTAF ULLMAN
att jag på sådant sätt skulle råka min
blivande kära hustru.
— På sådant sätt?
— Ja. Det var då sannerligen en
historia! Jag fick som sagt för min
byrås räkning i uppdrag att undersöka
och värdesätta — ungefärligt
naturligtvis — malmtillgången där i trakterna.
Gubben Bromme ville ha reda på det,
och hans goda vänner och grannar
bönderna ville sälja. Så mycket visste
jag, när jag en vacker augustidag tog
in på Klackebo gästgivaregård. Jag
gjorde snarast möjligt min uppvaktning
på bruksherrgården — och inbjöds till
middag. Jag har sällan blivit så
hjärtligt mottagen. Gabriel Bromme, min
kära svärfar, kan vara älskvärd som
just en strålande augustidag. Hans dotter
är det alltid som du vet.
— J°> JaS vet- Du är en lycklig
man, Ragnar.
— Nå! — Jag blev även bjudenatt
under tiden för mina undersökningar taga
min bostad och hava min varelse på
herrgården. Jag tackade förstås på det
förbindligaste, — men det stred mot
mina principer. Jag skyllde på mina
vanor och sena arbetstider och bodde
sålunda kvar på gästgivaregården. Den
var för resten såsom sådan inte dum
alls; jag hade två härliga rum till mitt
förfogande, ett arbetsrum, hörnrum, ät
solsidan, sovrummet åt norr — mot
djupa skogen.
— Förlåt, var det då du blev kär?
— Hm. Det hör inte hit, —ännu!
— brummade Ragnar, ofrivilligt
förbryllad. Så stötte han sakta men
betydelsefullt pekfingret mot bordsskivan
och fortsatte:
— Åtskilliga dagar gingo under
noggrant arbete, — med allt sämre resultat.
På herrgården tycktes man visst inte
vilja bli av med mig, — tvärtom, —
men åtminstone på allt upptänkligt sätt
göra mitt arbete mindre noggrant. Och
rätt som det var, — helt oväntat,
skenbart utan anledning och mitt i veckan
— ställdes där till med ett dunderkalas.
Det tycktes gjort enkom för min ära,
— du förstår.
— Ett — korruptionskalas?
— Precis! Det vimlade av bönder,
— bönder, som ville sälja gruvor som
inte funnos och aldrig skola komma att
finnas. I synnerhet erinrar jag mig
livligt en liten gubbtjyv, — ja, det kan
jag gott säga, ty det var han. Han så
att säga viftade på svans i ett kör för
gamle Bromme, och Bromme så att säga
klappade honom på svansen tillbaks.
Och bägge två, och många flera, höllo
ögonen på mig oavlåtligt.
— Fröken Bromme också? — inföll
jag. Ragnar låtsade inte höra; lugnt
fortsatte han:
— Jag hade hunnit förmånen att
kalla Bromme för farbror. Plötsligt, när
de andra gästerna höllo på och
stimmade som värst, halvt viskade den gode
gubben i mitt öra: — »hör du, Ragnar,
kanske det inte vore så galet att göra
upp om de här köpen nu,–-om
du är färdig?» — Jag begrep med ens,
trots festens rus och larm, att farbror
Bromme ville köpa böndernas områden,
billigt, för att sedan sälja dem dyrt.
Att de ej voro mycket värda, enligt
min välgrundade uppfattning, hade han
längesedan förstått. Bönderna däremot
kunde knappast hysa någon klar mening
om den saken, och just under
ovisshetens försvagande och förvirrande
inverkan skulle de nu förmås att sälja
mycket, mycket billigt, — i tro, att
både de och patron Bromme gjort en
god afiar. Vad särskilt den lille
tjyv-gubben angick, behövde han alldeles
nödvändigt sälja, — nästan till vad pris
som helst. Det visste jag redan.–
Bästa farbror, sade jag till Bromme, jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
