Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Erland Nordenskiölds senaste resa i Sydamerika 1913—1914. En översikt av Bror Schnittger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BROR SCHNITTGER
316
STENYXA FRÅN HUARI1NDIANERNA.
Från Covendo går expeditionen i kanot
till de med moseténe besläktade
chimane-indianerna vid Rio Maniqui och Rio Apére.
Nordenskiöld gör en älskvärd skildring av
dessa flitiga och ärliga människor, som mer
än sina stamfränder bibehållit sig oberörda
och tämligen oberoende av de vita. De
äro ganska välstående vildar, som odla
bananer, mandioca, majs, ris, cacao m. m.
Deras hemslöjd består av vävning av tyg
och band av enklaste slag; de sakna sinne
för det lysande och granna, de måla och
tatuera sig ej; kvinnorna bära halsband av
frön och glaspärlor, barnen halsband av
frön och tänder.
Chimanemännen äro passionerade
jägare. För att bliva en duktig sådan, åder-
låter han sig i högra armen, som spänner
bågen, med örnens skarpa klor. För att
se djuren långt borta i den täta urskogen
gnider han sig omkring ögonen med örnens
ögon, som han torkat och pulveriserat.
Benen av de djur som dödats och ätits
gömmas i korgar i taket, detta för att
jaktbytet ej skall gå långt bort; efter en tid
samlas de ihop och föras till skogen för
att brännas. Dylika iakttagelser föra
tankarna till åtskilliga europeiska företeelser,
såsom t. ex. de kolossala benanhopningarna
i de paleolitiska boplatserna.
Man är i slutet av år 1913. Den ene
svenske tjänaren hade redan i södra
Bolivia på grund av sjukdom återvänt hem,
den andre har lämnat resenärerna för att
senare sammanträffa med dem. Ensamma
fira Nordenskiöld och hans hustru julen
hos en maropaindian i hans hydda, för att
sedan ge sig ut på den översvämmade,
folkfattiga pampan. Det är en trist färd
med oxvagn och några utmattade mulåsnor,
som vada och simma fram genom träsken.
Man uppnår S:a Anna och följer en
flodångare uppför Rio Mamoré till
Trinidad, sedan bär det av kanotledes nedför
Rio Ipurupuru; det gäller att komma fram
till Rio Guaporé, till urskogarna och de
vilda indianerna på brasilianska gränsen.
Redan under förra resan var
Nordenskiöld framme vid Rio Guaporé, vid Rio
Itonamas inflöde däri. Han kunde då ej
framtränga till de vid flodens sydliga del
boende, oberoende indianer, vilka delvis
ännu leva i stenålder. Nu hoppas han det
skall lyckas. Sirionoindianerna, som bo
strödda på den bolivianska sidan av
floden, måste han även nu uppgiva; däremot
kommer han fram till pauserna-, huari- och
huanyamindianerna.
Färden uppför Guaporé göres med
flodångare, varefter äventyrliga exkursioner göras
åt olika håll genom översvämmade
urskogar, där i oo-tals kilometer måste
tillrygga-läggas steg för steg. Det är en
utomordentligt duktig prestation som de två
människorna här åstadkommit.
Pausernaindianerna äro rester av en stor
stam, som ännu på 1890-talet var ganska
betydande. Nu finnas blott 23 familjer
kvar. Vid Orikoripe besökte Nordenskiöld
ett i o-tal familjer på 26 personer. De
bära spanska namn utan att vara kristna,
leva fria i urskogen av odling, fiske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
