Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från det moderna Ryssland. Av John Gustavson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enande idén. I motsats till en viss
modern närsynt realitetspolitik har nämligen
Dostojevskij — han vore eljest ej den
geniale människokännare, han är — ögat
vidöppet för att det, som i sista hand
bestämmer historiens gång, ej är mer eller
mindre efemära intressen utan vissa stora
idéer.
Men denna hans förståelse för och
kärlek till den europeiska kulturen hindrar
ej eller är kanske rättare sagt betingad av
hans djupa förvissning om att det ryska
folket har sig en alldeles speciell uppgift
förelagd. Jag skrev: betingad av etc., ty
den, vilken såsom Dostojevskij står på en
djup inre visshets säkra grund, han har
råd att visa förståelse och kärlek även för
det, som icke direkt är hans eget. Den
moderna nationalismens krampaktiga
fasthållande vid det egna samt förakt för och
hat till andra folk är säkerligen blott ett
tecken till att folken blivit vilse om sin
egen uppgift. Detta i förbigående.
Vari består då denna det ryska folkets
speciella uppgift? Jo, svarar Dostojevskij,
i realiserandet av den universella
förbrödringen.
Redan det romerska imperiet syftade
till en universell förbrödring men till en
tvångs- och våldsförbrödring, där allt
egenartat och individuellt förkvävdes under
trycket av en uniform mekanisk
organisation. Denna idé om tvångsförbrödringen
— den katolska, som Dostojevskij kallar
den — ärvdes vid det romerska
imperiets fall av den katolska kyrkan för att
sedan avklädd sin kristliga utstyrsel övergå
till franska revolutionen och den moderna
socialismen. Det är mot denna
tvångsförbrödring, mot den universella
våldsstaten, som germanerna protesterat alltifrån
Arminius alltintill fransk-tyska kriget.
Den universella förbrödring, Ryssland
enligt Dostojevskij är kallat att skapa,
skall icke vara en tvångsförbrödring utan
en förbrödring på frivillighetens grund;
icke en förbrödring, vunnen genom en
mekanisk organisations nivellerande tryck,
utan en fritt framvuxen levande och fullt
organiskj förbrödring. Kärlek, godhet och
innerlig medkänsla skola här vara de
ledande och sammanbindande makterna.
Rysslands mission ligger i att skapa ej en
ny upplaga av den universiella våldsstaten
utan den universella kyrkan, där Kristus
är allt i allo. Det är icke med våld,
Ryssland skall kunna fylla denna stora
uppgift, utan Ryssland skall en gång
uttala den förlösande tanke, som kommer
allt det söndrade att ena sig och förvandlar
människorna till bröder i Kristus.
Men varför skall det då vara just
Ryssland och ej något annat land beskärt att
uttala den förlösande tanken? Jo, svarar
Dostojevskij, vilken såsom bekant var en
varm kristen, blott i Ryssland och bland
det ryska folket har den sanna
kristendomen bevarats. Blott där finnes ännu
något av kristendomens ursprungliga kraft
att utföra det omöjliga. Blott där spelar
kristendomen en roll i levande livet. Blott
där finnes ännu levande omedelbar tro,
och ej som en sällsynthet, utan djupt ned
bland folkets stora massa leva
kristendomens ideal i känsla och vilja.
I Västerlandet däremot saknar
kristendomen allt inflytande på livets gång. Den
är blott ett galvaniserat lik.
Västerländingen har mistat all omedelbarhet i sin
tro. Religionen är där ingen levande
elementär makt. Ett modernt
västeuropeiskt korståg är något otänkbart. Men i
Ryssland uppfattades 1877—78 års
turkiska krig som ett verkligt korståg.
Kyrkorna i Västerlandet ha förvärldsligats och
blivit ödmjuka och krypande tjänare åt
denna världens herre, Våldsstaten. I
Västerlandet breder sig egoismen, frodig och
hårdhänt, i högsätet, och »chacun pour
soi» har där blivit allmän lösen.
Människorna inom den västeuropeiska
kulturvärlden ha fullkomligt mistat känslan av
ansvar för varandras öden. Kallt och
främmande gå de den sedligt förkomne
förbi, och det har aldrig fallit dem in,
att de med all sin borgerliga oförvitlighet
måhända ha del i dennes fall. Nej, dä
lägga de långt hellre skulden på
samhället och den opersonliga miljön.
I Ryssland däremot rör sig bland
folkets massa en känsla av att vi alla ha ett
rent sedligt ansvar för våra medmänniskors
öden. Detta framträder, betonar
Dostojevskij, tydligt i det sakförhållandet, att det
ryska folket i brottslingen ser en olycklig.
Ingenting vore emellertid mera felaktigt än
att därav sluta till att mannen av folket
rent instinktivt skulle hylla vissa
positivistiska och deterministiska teorier om
miljöns dominerande inverkan. Nej, det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
