Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från det moderna Ryssland. Av John Gustavson - En skugga. Av Birger Mörner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
döljs hjärtegodhet, känsloförfining, längtan
efter idealitet och heroisk offervillighet.
Läs blott om gesällen Tsyganok, som roar
sig med att stjäla men som visar sig äga
ett hjärta av purt guld!
Ett annat härmed sammanhängande
intryck, som nästlar sig in hos läsaren, är
känslan av att han har att göra med stora,
lekfulla barn, vars ondska ej sitter allt för
djupt under huden utan närmast är ett
slags moralisk klåfingrighet.
Det finns även här något av den för
västerländingen så främmande glädjen i och
över lidandet, den ödmjuka styrka i
bärandet av livets vedervärdigheter, och den
mystiska omedelbara förtröstan,
Dostojevskij så ofta talar om. Det mystiskt
exalterade, det trånadsfulla och gränslösa i
ryskt väsen framträder ock här, icke minst
i dessas människors kärlek till — ja, otamda
hänförelse för musiken. Läs t. ex. det
kapitel, som handlar om samkvämen på
helgdagskvällarna, framför allt skildringen
av morbror Jakovs spel och Tsyganoks
och mormors orgiastiska dans! Här
blottlagges för ett ögonblick själva bottnen i
den ryska folkkaraktären. Det är extasen,
det mystiska utom sig varat, som här
skymta som föremålet för ryssens innersta
längtan. Till och med i denna vilda dans
en helgdagskväll i en sedligt anstucken och
allt annat än direkt religiös miljö
uppenbarar sig det mystiskt religiösa grunddraget
— det dionysiska — i ryssens karaktär.
Det är ej svårt att se, att från Tsyganoks
dans går det en rak linje till skoptsernas
och andra ryska sekters extatiska danser.
När allt kommer till allt, torde således
Dostojevskij få rätt i sin höga
uppskattning av den ryska folkkaraktären. Även
Gorkis teckning visar i mycket samma
drag, och detta ehuru han, som tillhör de
ryska européerna och ser den enda boten
för de ryska missförhållandena i den
västerländska kulturens anammande, rakt icke
äger Dostojevskis djupögda och
kärleksfulla känsla för det specifikt ryska och ej
heller kunnat undgå att i valet av fakta
och belysning influeras av denna sin tro
på Europas överlägsenhet.
Vad så frågan om det ryska folkets
barbari beträffar, så är väl ändå motsatsen
mellan kultur och barbari relativ. Finns
det blott hos det ryska folket ett levande
innehåll och levande kraft, så torde det
ej vara omöjligt även för detta folk att
förvärva de väl huvudsakligen formella
egenskaper, som tarvas för att kunna gjuta
detta innehåll i kulturella former. För
övrigt böra vi på tal om motsatsen mellan
kultur och barbari minnas, att kulturen
för längese’n skulle ha frätt sönder sig
själv och stelnat i död slentrian, om
icke barbariet ständigt tillfört den ny
omedelbarhet, nytt blod och ett nytt levande
innehåll.
Hon sitter tyst och stirrar in i glöden
med händer knäppta under spensligt knä.
I spillror sjönk en gång vår dröms palais.
Där föll ett ord. De skildes, våra öden.
Var tyst, hon andas. Se, hon handen rör.
En vissnad törnros hon mot pannan för.
Ack du, vars skugga delar tyst min vaka,
du gick ej bort men kommer ej tillbaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
