Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjätte häftet
- Stockholmska muser. Musikrevy januari—maj 1916. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328
ALF NYMAN
gott som dagliga solistkonserter under fyra
månaders tid, ej sällan två eller flera
samtidigt. Det är svårt att behålla överblicken
fri över detta rörliga musikaliska
panorama, där alla stilar, alla önskningar
erhållit sin beskärda del. Och skall
konsertlivet fortsätta att utveckla sig i samma
tempo, så torde producenternas behov att
göra musik ganska snart överskrida
konsumenternas förmåga att höra. Det kan
komma någonting ändamålsfientligt
merkantilt, jäktat och jagande över det
musikaliska livet, som skämmer
skönhetsanam-melsen och förgrovar både utövarna och
det utövade. Man kan endast uttala den
icke allt för ljusa förhoppning, att det
musikaliska Stockholm skall bestå denna
konsertlivets begynnande kontinentalisering
utan att taga alltför djupgående skada till
sin själ. Till sådan räknas då även
uppammandet av artificiella, abnormt stegrade
musikbehov, vilka äro så beklagansvärda
icke blott på grund av den leda, som de
med nödvändighet föra i sitt kölvatten, utan
framförallt därför att de verkliga
skönhetsbehoven därvid lätt gå i kvav.
Medvetandet får aldrig tid att lägga sig till spegel
över intrycken utan omskvalpas
oupphörligen av bråda händer. Inför
framtidsperspektivet av en dylik konsertindustri, till
hvilken denna säsong i viss mening varit
upptakten, kan man ha sina skäl att
anropa Apollo Kitharans att frälsa muserna
undan Hermes, köpmännens och recetter-
nas gud. Ty han är deras farligaste fiende.
* *
*
Operans spelplan synes detta halvår
behärskad av den grundtanken, att när
något blott blir tillräckligt gammalt, så
blir det nytt igen. Denna tanke är
psykologiskt riktig och ingen förkastlig
ledstjärna för personer och inrättningar, som
i första hand ha att profitera av den
allmänna smaken. Men där är en nackdel
vid saken, som man borde taga med i
räkningen; den nämligen att det endast
är det ytligt sinnesdårande, som överhuvud
blir gammalt och förfaddas. Det verkligt
värdefulla och livslödiga håller sig ständigt
nytt. Detta sakernas tillstånd synes
emellertid djupt fördolt för alla sådana
konst-entreprenadörer [och konstprofitörer], som
i sin nyhetsångest genomplöja både färskt
och gammalt och som gå ända därhän i
sitt tjänstvilliga omväxlingsnit, att de till
och med släppa fram det verkligt
förträffliga — någon gång samt i brist på
sämre. Till bot för sin
skönhetsförgäten-het få de också utstå en rättmätig estetisk
träldom under det oroliga publiktycket
och den av dem själva uppammade
nyhetslystnadens färla.
Om Gotterdämmerung, säsongens första
repris, hunnit bli så gammal som erfordras
för att locka de mest nyhetstörstiga, kan
icke anses utrönt. Och dock ägde den i
många stycken karaktären av premiär. De
talrika inmönstringarna, en splitter ny
debutant i andra sångplanet, huvudpartiernas
anförtroende åt en yngre sångargeneration
samt den förhoppningsfulla omständigheten
att det vidlyftiga verket för första gången
kunde givas med idel inhemska krafter
borde jämte den observerade Järnefeltska
livaktigheten just inför Wagneruppgifter ha
gjutit ett visst friskhetens behag över de
nibelungska tonmassorna. Av Nanny Larsén
hade man förut sett goda
Wagnerframställ-ningar — hennes Senta, hennes Elisabeth,
hennes Else —; men
Brynhildeinkarna-tionen överträffade alla hennes tidigare
både i fråga om patetisk uthållighet och
häftig inlevelse i det musikaliska. Hon
är den enda soprankraft vid sångscenen,
som ger sig hän åt det sjungna. Därtill
kompletteras de vokala förtjänsterna
lyckligt av en individuell och talande
sångplastik. Det är ingen mindre än
musikfilosofen och regissören Richard Wagner
som bland sina krav på musikdramat
uppställt även det, att det skall ge ögat
intryck av »flytande skulptur»; lidelsernas,
utbrottens kroppsliga framtoningar skola
samlas till stora, tydliga åtbörder, de
biologiska uttrycksrörelserna renodlas i
riktning av det mänskligt skulpturala, blott
att härvid den ena plastiska bilden
dramatiskt sjuder över i den andra. Denna
förnuftiga fordran har väl av den svurna
Wagnerortodoxien missförståtts därhän, att
man i stället för de ofrivilliga
uttrycksrörelser, vari känslospänningen urladdar
sig, vinnlagt sig om ett noga fastslaget
system av starkt stiliserade och noga
inexercerade uttrycksåtbörder, vilka av
statykonsten fått med icke blott det statuariska
utan också dess tyngd och förstelning. Den
Larsénska Brynhildebilden var nog i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:55:21 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1916/0364.html
