Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjätte häftet
- Stockholmska muser. Musikrevy januari—maj 1916. Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
ALF NYMAN
Mahlerska sångsymfonien »Das Lied von
der Erde», vilken med m:me Cahier och
hr George Meader från hovoperan i
Stuttgart som solister avslutade operans
symfoniska säsong. Här mötte man i motsats
till den Brucknerska orkesterklangens
wag-nerianskt blommande hull den beauté
maigre, där musikens senor och nerver
överallt synas igenom. Denna själfulla
energiska knapphet i klangstrukturen, som
alltid utmärker Mahlerorkestern, är i denna
dödssymfoni ytterligare stegrad med
hänsyn till de sångtexter, som ligga till grund
för den: kinesiska poem från sjunde och
åttonde århundradet. Hela orkestersatsen
är här subtilt genombruten och
genomskin-liggjord, de instrumentala klangefifekterna
pålagda med fin pensel — som vid
målning på sprödaste glas eller siden — och
den musikaliska lokalfärgen utsökt träffad
genom måttfullt bruk av kinesiskt
skalsystem och orientaliskt jodlande flöjtorkester.
Östligt och västligt ha av Mahler lyckligt
sammangjutits i denna musik, vilken spelat
över dödens och vårens, livsavskedets och
livsförälskelsens eviga motiv — hans hjärtas
sista och djupaste. Uppförandet betecknade
en av säsongens starkaste symfoniska
upplevelser och i fråga om psykologiskt
fördjupad sångkultur dess yppersta. Däremot
blev den Beethovenska nionde icke så
stark under det Järnefeltska kommandot;
här var det Konsertföreningen som i
förbund med det nyuppståndna Filharmoniska
sällskapet hemförde segerpalmen.
*
Konsertföreningens orkestertermin
bekräftar sannfärdigheten av satsen: docendo
discimus. Ty arbetet att utåt bana väg för
en djupare förståelse av symfonisk konst
har som första gripbara resultat medfört
orkesterns märkbara förbättrande — den
icke minst angelägna avkastningen av det
60 tal symfonikonserter, som vinterhalvåret
medfört. Stegrad reaktionsvillighet inom
alla instrumentalgrupper, större
uttryckssmidighet och klangmust, skarpare
artikulation samt denna uppgryende ’enhet i
mångfald’, som är det andliga och därför
också det musikaliska framåtskridandets
säkra tecken: detta har vunnits. Och dock
återstår oändligt. Den svenska
systemromantikern Boström talar om ’moraliska
personligheter’ av högre ordning, förkropps
ligande sig i familj, samhälle, ståt; han
kunde med lika stort fog talat om
’estetiska’ och ’musikaliska’, bland vilka då
symfoniorkestern i sakens nutida mening bort
få intaga en mycket hög plats. Det är
till en sådan ’personlighet’ av högre
ordning, som hr Schnéevoigt är på väg att
uppfostra sitt levande material.
Orkesterledare finnas, som med blotta intensiteten
av sitt temperament visa vägen för sina
trupper, eldstodsdirigenter, vilka sällan ge
sig tid med att framställa skäl och
grunder utan tryggt förlita sig på sitt
musiktemperaments smittosamhet. Den
konstnärliga vådan heter i detta fall
tvångssuggestion, hets, våldtagning av de musikaliska
instinkterna. Har man också någon gång
av den Schnéevoigtska orkesterpedagogiken
fått det intrycket, att han med våld tagit
ut av orkestern, vad han icke erhållit
godvilligt, och i sin välljudstörst krystat
halv-mogen druva, så står dock fast, att han i
stort sett representerar
temperamentskapellmästaren i någon av typens lovvärdaste
former. Den som älskar klangprakten,
den strömmande och glödande
orkestersången, det instrumentala bel-cantot i så
livlig grad som hr Schnéevoigt, är kanske
hågad att vinna allt detta, även om det
måste ske på klarhetens och
genomskinlighetens bekostnad. »Der goldene Fliess»
— det gyllne flödet — är helt visst ett
orkesterideal, som är värt uppoffringar!
Och i sina intensivaste ögonblick, i sin
Wagner-, Strauss- och
Tschaikowskyorkes-ter når han upp till det. »Orkesterkoitus»
kallade Hans v. Bulow sådant. . .
Den stora Beethovencykeln under
februari och mars bildade en lång och
innehållsrik musikalisk anabasis till det
strandlöst strålande spinozistiska glädjehafvet i
den sista körsymfonien — hr Schnéevoigts
bestående dirigentbragd denna vår. Annars
stå väl 6:te och 71de symfonierna klarast
i minne — klarast dock de friska och
täcka naturskilderierna i 6:te, med deras
abstrakt bukoliska orkesterstämningar à la
Gessner och Rousseau. — Brahms har
denna säsong fått vila med undantag för
den vackra Stenhammarska tolkningen av
c-mollsymfonien. Däremot har Mahler för
första gången kommit till heders med sin
»tragiska» sjätte, med anmärkningsvärd
fart och »Bissigkeit» gestaltad av hr
Schnéevoigt, vilken därjämte med Tschai-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:55:21 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1916/0370.html
