Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Lotten von Kræmer. Av John Landquist - II. Lotten von Kræmer och Sten Johan Stenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3ö2
JOHN LANDQUIST
What life now requires of me is to
con-quer me such canals, as there can be, for
finding outsets for the treasures of heart and
thought and fancy, since one of the first at
hand, the mutual speech, is me almost
alto-gether denied’. — — — And this condiction
that of finding suited canals, isa strong a need,
for not to sink in the estimation of my self
and all others; for not to loose the interestfor
a great many things which only in that
männer can circulate through the veins of the mind,
fortifying and nourishing it when it by others
do that by so many and continuous occasions.
— — It is not so much reading that I can
raise myself — blessed be the adviser — as
by trying to give form, find words for the
impressions of what I have read and lived and
learned, that I can keep myself in society.
»I live and vvrite — what should I
otherwise do!» skriver hon s/2 1866 och
meddelar Stenberg ursäktande att hon
nyss utgivit en bok
(Fantasiklängväx-ter). Hennes syskon hade uppmanat
henne att ge ut den, och hennes mamma
hade otåligt många gånger frågat henne
varför hon inte ville begagna sin penna,
då hon hade fullt upp med tid att göra
det. Hon led djupt av förödmjukelsen
att genom sin dövhet anses enfaldig.
ls/7 1867 säger hon, att »sysslolösheten
är en förfärlig frestare till sorg och
försjunkandet i gagnlös »fretting», how
often I have experienced it».
Situationen är klar. Den man hon
älskade hade blott behövt säga ett ord
för att befria henne från de deprimerande
känslorna av sysslolöshet, ensamhet, av att
förödmjukas, att ringaktas som en onyttig
medlem av familjen, alla skammens furier
som med gisselslag drevo henne mot
litteraturen; men han sade icke detta ord. Han
predikar (6. 10. 1867) för henne kristligt
och filosofiskt om resignationen och säger
sig med smärta förstå det ensamhetens
lidande för henne, som dövheten medför.
Hon svarar honom flinkt, att inte är det
dövheten som gör det svåraste
lidandet.. .
You are so all to me, that is not pleasant
to not could follow when you do go and stay
where you are staying. The fullness of life is
for ever but where you are for me. Therefrom
comes the feeling of loneliness, of halvhet so
heavy over me when bereft almost the hope
of — — such a destiny.
Stenberg inser den ohållbara
ställningen i att vilja beröva henne både honom
själv och diktningen. I sin nöd väljer
han nu själv för henne utvägen — att
hänvisa henne att skriva. Han
uppmanar henne att hellre ägna sig åt prosan,
för vilken hon har större förutsättningar,
än åt versen, och anmodar henne (6. 10.
67) att nedskriva sina reseminnen,
likvisst med det orimliga förbehållet att
inte publicera. Men med fulländat
tålamod genomser han även hennes verser
Om han brytt sig om henne, hade
han naturligtvis gift sig med henne och
låtit manuskripten ligga. Det var sålunda
inte, som Lotten v. Kræmer sedermera
trodde, hon som nödgats välja
litteraturen i stället för sin älskade. Det var
dr Stenberg som för henne valde
litteraturen, sedan han försmått henne. Den
skärmytsling som 1870 slutligen
utkämpades om hennes diktning, då han
ogillade utgivandet av »Ackorder», var blott
en skenfäktning, om den ock för henne
fick innebörd av verklighet; det riktiga
avgörandet hade ägt rum långt
dessförinnan.
Men hennes känsla hade icke tiden
löst upp. Den var densamma nu som
den hon känt för den hemligt utkorade,
då hans öga vilade på henne under
dansen i slottets blåa sal eller då hon skrev
till honom lyckliga biljetter vid fönstret
i sommarkvällen, som doftade av
Tax-näsparkens lindar. Den var blott nu
mera viss sedan dag lagts på dag och år
på år. I ett av sina sista brev (26. 12.
1871) skriver hon, dottern av Boströms
stad, till honom denna upphöjda
kärleksbekännelse:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
