Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Tre dikter av Rabindranath Tagore. Bemyndigad översättning av Andrea Butenschön - Mötet - Kabir och kvinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRE DIKTER AV RABIN DR ANATH TAGORE
379
II.
Ännu var nyåret icke inne.
Vinden rasade vilt. Vid vägkanten
värkte trädens grenar av blom.
Från fjärran gungade glada flöjttoner
genom den ljumma vårluften.
Till skogarna vandrade stadens folk,
till blommornas fest.
Det var midnatt. Och fullmånen
smålog över skuggorna i den tysta staden.
På den ensliga vägen, som ledde dit,
vandrade den unge asketen, då göken
sände ut sin sömnlösa klagan från
man-gons lövverk.
Upagupta gick genom stadsporten
och stod invid fästningsvallen.
Vad var det väl för en kvinna, som
låg på marken i murens skugga vid hans
fot?
Härjad av svarta pesten, med
kroppen full av sår, hade hon drivits ur
staden, där man fruktade hennes närhet.
Asketen satte sig vid hennes sida,
lade hennes huvud på sitt knä, fuktade
hennes läppar med vatten och smorde
hennes lemmar med balsam.
»Vem är du, ljuva ängel av
barmhärtighet?» frågade kvinnan.
»Till sist har timman för vårt möte
slagit», svarade den unge asketen, »och
jag har kommit.»
KABIR OCH KVINNAN
Runt hela landet spordes det. att
Kabir var en helig man. Mot hans
boning strömmade folket.
De sjuka tiggde botemedel, den
barnlösa bad att bli välsignad med barn;
några fordrade av honom tecken och
under, andra önskade bevis för att Gud är.
Kabir sträckte händerna upp mot sin
Gud och ropade: »Av din nåd föddes
jag till vävare i ett fattigt hem. Men
vilket gyckelspel driver du väl med mig,
då du samlar mängden kring min dörr
och överger mig själv!»
När brahminerna sågo hur folket
tillbad honom, en man av ringa börd
och yrke, brunno de av harm.
Med en illa beryktad kvinna rådslogo
de och mutade henne att bli deras redskap.
Det var torgdag. Kabir kom för att
sälja sina tyger.
Kvinnan rusade mot honom och grep
hans hand. Med tårar i ögonen ropade
hon: »Trolöse, du överger mig ju och
krossar mitt hjärta!»
»Ut med dig, bedragare», hånade
brahminernas skara. »Du spelar helgon
att vilseleda folket och lämnar en
stackars kvinna åt hunger och svält!»
»Ja», sad’ Kabir, »jag är att klandra.
Varför skulle hon gå utan mat, då jag
har nog?»
Till sitt hem bjöd han kvinnan
välkommen och sade: »Visserligen har min
herre hört min bön.»
Kvinnan greps av fruktan.
Hon föll ned på sina knän och
ropade: »Mot dig har jag syndat.
Förbannar du mig, blir det min död!»
»Din synd förlåtes dig», så talade
Kabir, »bo hos mig och frukta intet.»
Dagarna förrunno, ljuvt blev hennes
hjärta och hennes tankar rena. Högt
prisade hon sin käre herre. Och
mänskorna vände sig bort från Kabir.
En vacker dag fick kungen en nyck.
Han måste höra skalden sjunga.
Kabir skakade sitt huvud, och till
mannen från hovet sade han: »Ej passar
jag i kungens sal.»
»Jag törs ej komma utan dig >,
svarade kungens sändebud.
På sin tron satt kungen, och
ädlingar, hovmän sutto runt omkring.
Kabir steg in i salen, och kvinnan
följde honom.
Somliga logo, andra rynkade sina
bryn. Kungen tänkte: »Vilken skam att
med en kvinna träda inför mig!»
Vid en vink av hans hand förde
vakten båda ut.
Från brahminerna hälsades han av
höga hånskratt. På gatan väntade de.
Det skar i kvinnans hjärta. Till
Kabirs fötter föll hon gråtande och sade:
»Ur smutsen lyfte du mig att besudla
ditt eget rena namn!»
»Du är min herres gåva», svarade
Kabir, »min förödmjukelses krona».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
