- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugufemte årgången. 1916 /
383

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR

383

voro i stället både Civis och Dixi samt
Bekyttad moder oroliga. Jag själv för
resten skrev vid den tiden något om det
sunda i den franska uppfattningen att ej
låta unga flickor se vad som helst, t. ex.
Gertrud. Nu vilja samma unga flickor ej
gå och se Gertrud. De vilja ha något
litet skarpare, något mindre tamt. Skall
man då tvinga dem att gå dit? Vad den
etiken är invecklad!

Scenen mellan Gertrud och Lidman
på festen spelades av båda, ej minst av
herr Palme, med den mest gripande lyriska
smärta. Mest originalitet och skönhet fanns
det kanske i hjältinnans möte med den unge
musiklymmeln i förstadsparken. I en
förträfflig dekoration av John Ericsson —
lyckligtvis utförd med illusionskonst och
icke i någon sorts malplacerad
stämnings-befriad expressionism, jag tycker mig ha
hört en suck i den riktningen — spelades
de vackraste scenerna, där Gertrud i den
spinkiga torra förstadsparken med
evighetsstämning på aftonhimlen och i sitt hjärta
upplever några saliga och smärtsamma
minuter, vilka räcka ungefär lika länge
som himmelens rodnad över Vasastaden.

Bland de spelande togs kanske priset
av Ivar Kåge, som var lagom underklass
och lagom rå, något besvärad av sitt alltför
storartade byte. Skön, drömmande och
eftersträvansvärd alldeles tillräckligt var
fröken Kolthoff. Gertruds hårda öde att
vara för sinnlig för denna snöda värld kom
kanske ej nog fram.

Om man — och det ej utan skäl —
i Gertrud undrar på, att plikt och
samvetsförebråelser tyckas vara lika okända för de
agerande som five o’clock teas för
Dinka-negresser, så blir man i stället i Strindbergs
pjäser och ej minst i Brott och brott, alldeles
överhopad av den senare varan. Orolig
som en hyena i sin bur vankar den
skuldbelastade omkring, och synd och
syndaångest avlösa varandra regelbundet som
pendelns slag. Då stycket är som bäst
lever man i en mardröm, och ibland vilar
man sig från denna tillvaro på pinobänken,
då man kallsvettig vaknar och småler åt
de vidunder som oroade en.

Jag såg en gång en tuppfäktning i
Sevilla. De båda djuren utdelade varannan
gång sina skarpa näbbhugg och fortsatte i
oändlighet, tills den ena, blödande om näbb

SIGNE KOLTHOFF SOM GERTRUD.
KAMERABILD AV GOODWIN.

och hals, med uthackade ögon gav upp
andan. Den andra såg rätt medtagen ut
den också. Så går det till i Brott och
brott. I den heta, osunda atmosfären
utföra Maurice och Henriette den sedvanliga
strindbergska tvekampen med förgiftade
vapen, med hajtandsboxhandskar, som skola
ge oläkliga sår, och med stinkbomber.
Slutligen tröttnar författaren, vilket i detta
fall sker något senare än åskådarna, och
skickar här, liksom i Oväder, helt lugnt
hem den kvinnliga krokodilen till hennes
mamma, om för att läsa katekes eller fila
upp tänderna är något ovisst.

Det som roade mig mest i denna »komedi
i fyra akter» var då en detektiv —
herrEn-wall gick fram till Henriette — fru Bosse,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:55:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1916/0423.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free