Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386
CARL G. LAURIN
Det ligger emellertid något av indirekt
hyllning för kvinnan i den
sydtysk-öster-rikiska lidelsefullhet, varmed författaren
angriper Der Weibsteufel.
Milhlheimer år Katzberg av Montague
Glass är ett av dessa amerikanska stycken
torra som prärien i augusti och billiga som
— finns det inte något mindre mynt än
cent?
Liksom en stor originell konstnär, hur
mycket han än influeras av de stora
föregångarna, alltid intresserar mest i det han
har hittat på själv, så använder Shakspeare
de italienska novellmotiven men lägger
till det bästa själv. Så i Much ado about
nothing. Både de groteska rättstjänarna —
och dessa tycka vi nog nu ej äro så
roliga — och Benedikt och Beatrice, med
andra ord så gott som allt av verklighet och
roande psykologi som finnes i detta stycke
är skapat av Shakspeare själv. I likhet
med As yott like it och Twelft Night bör
detta skådespel avnjutas mera som en
poetisk saga, där ingen får stöta sig på det
mest orimliga. Ty det är verkligen
orimligt att som Claudio i Mycket väsen för
ingenting ej bli mera förvånad över att se
Hero uppväckt från de döda, och nästan
lika märkvärdigt är det att han ej blir
mera glad att fa fira bröllop med henne
— särskilt i Tora Tejes gestalt.
Det nordiska renässansparet Benedikt
och Beatrice har av erotisk finkänslighet till
den grad stängt sina känslor inom sina
hjärtan, att man nästan fruktar att dörren till
deras hjärtan gått i baklås. Är det ej en
sorts transalpinsk blyghet för kärleken hos
dessa två, som röjer att de ej funnits i det
Messina Bandello, Shakespeares italienska
källa, beskriver? Att spela redbar, mycket
sympatisk och litet tung faller sig för herr
Svennberg lika lätt som för fru Brunius
att spela munter och kvick och mycket
vacker. Surkart och Nypon utfördes av
de två betydande komikerna Hammarén
och Oskar Johansson, som sannerligen ej
skämma bort någon roll om än så liten.
På alla riktigt välskötta teatrar anses
små-rollernas vårdande vara bevis på god
teaterkultur.
Annonsera, lustpel av Cooper Megrue
och Walter Hackett, roade publiken.
Jag läste för flera år sedan en intresse-
väckande resebeskrivning från U. S. A. av
Paul Bourget. Han påpekade en strävan
i Nordamerika efter ett allt för mycket,
ett dignande överflöd i allt, också av
orkidéer på middagsborden. Något av
detta överflödande utmärker dock ej de
amerikanska pjäserna. Herr Olof
Winner-strands dråpligt flämtande profet för
annonseringen och den genomlustiga fru Ester
Sahlin med sin förstklassiga franska samt
den erkänn ans värt roliga repliken att vi
äta hönsägg och ej ankägg, därför att
hönan kacklande annonserar sina prestanda,
under det att ankan lämnar sin tribut i
blygsam tystnad, voro de tre ljuspunkterna.
Hur ömkligt torrt och tafatt tas ej på
kärleken i dessa amerikanska pjäser. Man
kom att fundera över om ej någon
begåvad icke-amerikan med sympati för U.
S. A. skulle kunna användas som censor,
så att han skulle kunna sätta veto mot
utförseln av sådana amerikanska pjäser,
vilka ge Europa uteslutande en känsla av
det enorma och folkrika landets tomma
larmande och lilleputtsideal. Kanske kunde
någon annan begåvad europé skriva
skådespel, i vilka de goda egenskaperna, som
naturligtvis också böra finnas i denna
världsdel, skulle kunna få en mera human
och konstnärlig form.
Om man jämför den nyssnämnda
Annonsera med den ungerska fars, som
avslutade Svenska Teaterns verksamhet nu i
sommar, ger den senare en känsla av
finare kultur och trots all
farskonventio-nalitet också något av mera mänskligt, för
att nu ej alls beröra hur oändligt mycket
större kvickhet Dregely kommer med i
sin Frökens man.
Det är kanske onödigt att börja med
ytterligare en kärleksförklaring till fru
Pauline Brunius som Nelly. Men så mycket
kan dock sägas att man sällan sett så
mycken erotisk offensivstyrka samlad i en
person. Det var nästan orättvist mot
manfolken. Ty liksom man tycker att
det är mot reglerna att segra med
giftiga gasbomber, så känner man å andra
sidan här, att ur den oemotståndliga och
märkliga landsortsflickan strömmade ett
så berusande fludium, att alla herrar måste
bli hjälplöst förälskade. Hela intrigen
var ett lustigt och så vitt jag kan
påminna mig alldeles nytt farsuppslag i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
