Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388
CARL G. LAURIN
Foto. Atelier Jæger.
lars hansson som gustaf iii.
derheim avfärda sin kvicka maka med de
något väl August Strindbergska orden: »Jo,
du var munvig och kunde säga bra
tvetydigheter och dåliga elakheter, men du var
icke intelligent, ty när du blandade dig i
statssaker och jag skulle utreda en fråga
för dig, så blev du distrait och fick
huvudvärk — ja». Det vore kanske orättvist
att förebrå författaren för det huvudfel hans
skådespel Gustaf III äger. Den verklige
Gustaf hade nämligen under choser och
poser en väsentlighet, som Strindberg och
många både 17-, 18- och 1900-tals
svenskar ej kunnat begripa. Han kände
nämligen, trots att alla blodsdropparna i hans
kropp voro tyska och hans uppfostran
fransk, helt och hållet svenskt, en i mitt
tycke synnerligen förtjänstfull utgångspunkt
för en svensk konung, och för denna sin
svenskhet ville han våga både huvud och hals.
Vad framställningen på Intima Teatern
beträffar berodde framgången utom av en
god uppsättning och relativt goda och
historiska dräkter — det hade kanske varit
bättre att mera direkt hålla sig till året
1789 och detta års svenska hovkläder, nu
förekommo 1760-, 70- och 80-talen litet
blandade — på en verkligt stor scenisk
prestation. Herr Lars Hansson har med
sin man kan nästan säga geniala
utformning av Gustaf III:s roll skaffat sig en
plats som en av våra allra främsta
karaktärs-skådespelare. Noga följande och organiskt
upptagande de särdrag, som den
auktoritativa historieforskningen räknar som
karakteristiska, har han gett kött och blod åt
tjusarkonungen, på samma gång som han
naturligtvis måst följa författarens anvisningar.
Nervositeten, förslagenheten, det
dramatiska sättet att röra sig, rastlösheten, inslag
av en obehaglig feminism och i alla fall
mannamod vid yttersta fara, alla dessa
ofta svårförenliga egenskaper sammansmältes
till en personlighet av den utmärkte
skådespelaren. Något för ung för 1 789 — Gustaf
var då en 43 års man — var han både till det
inre och även till det yttre med den gälla
rösten, de dansanta rörelserna — maskerad
kanske litet för mycket 1770-tal — alldeles
ypperlig. Han hade den svåra uppgiften
att förkroppsliga den som Sergel kallade
»en stråle av det eviga ljuset» och som
av andra, t. ex. kejsarinnan Katarina,
ansågs ha allt det motbjudande och tillgjorda,
som utmärker en dålig komediant.
Stycket är för oss i 1700-tals historia
något litet bevandrade svenskar nästan allt
igenom roande. Icke mera fantasi än vad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
