- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugufemte årgången. 1916 /
393

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ny svensk lyrik. Av Olof Rabenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

NY SVENSK LYRIK

393

Dikten är ett stycke blanc majeur, om man
skall ge den en musikalisk färgbeteckning
à la Théophile Gauthier. Ett
naturfenomen, som särskilt tycks ha fängslat
skalden, är regnet, vars droppspel sorlar i
hans poesi och vars töckenslöja han vävt
in i ordmålningen. Februarikvällningeti
Iår sin stämningston av kråkkraxet,

ödsligt och dystert som ginge
skymningens eget ord,
buret på blåstens vinge
ut över markernas jord.

Träden äro skaldens särskilda
älsklingar; de väva sin fina grönska i många
av hans strofer. Då han lyssnar till aspens
sus i natten, känner han det

som om först med tystnans fred
och med stjärneljuset
tillförsikten stege ned
i det skygga suset.

Utan att vara mäktig något
egendomligare lyriskt föredrag är dock Albert
Henning en poet som man icke kan
från-känna ingivelse.

Wathier Sparr-Hofstedt är en skald,
som icke längre befinner sig bland de
levandes tal; hans Dikter i bunden och
obunden form ha utgivits först efter hans
död. Svårt stungen av sjukdom levde han
länge i gränslandet mellan ljus och mörker
och tolkade sitt öde i sång. Det är
dödsskuggan över ungdomslivet som dikterna
återspegla. De elegiska stämningar vi möta
i samlingen ha emellertid icke mörk färg
och bära icke med sig doft av gravmull
och dödskyla. Inför döden brinner ännu
ynglingasjälen klar och stark och sjunger
sin svanesång med en hymn till livet.
Känslan av samhörighet med världssjälen
kan ännu ingiva den döende livsglädje och
ljuset från en högre klarhet brinna i ett
slocknande öga. Det vemod, som
skilsmässan från livet innebär, dämpas av det
moraliska modet att bejaka sitt öde. Det
är en stoisk elegiker, som givit oss sin
bild i dessa dikter. Ur många av dem
talar en stilla resignation, ett leende
saktmod, som icke vet av knot eller klagan.
Med blid andakt besjunger han i dikten
Vid skiljovägen solen, vars sken han söker
kvarhålla till sin sista stund.

Dröi då en flyende stund, o dröj i del sista,
sol, över vägen, som böjer mot skuggornas land.
Timmar som skimrande bubblor i kvällningen brista.
Låt i det sista mig värmas, o sol, av din brand.

Men denna aftonsång förvandlas till en
morgonhymn, då han vaknar upp från
nattens kvalfulla oro:

Var bliva nattens alla kval och drömmar,

när ljusets silverflod från bergen strömmar?

Med den poetiska dager, som kan
ligga över ett sjukrum, har han fyllt några
av sina dikter. Vårblommornas doft tränger
in genom det öppnade fönstret och bär
bud om jordens ljuvlighet. Denna poesi
omgives av ett sken av den skymningsblåa
vårkyla, som dallrar kring de första späda
örterna. Men sin resignation hämtar
skalden från betraktelse av hösten, då jordens
liv fryser in och övergår till vinterns stilla
tempelfrid. Vackra och veka lyriska
stråkdrag höras flerstädes i samlingen, t. ex. i
den sorgmodiga idyllen Svanevit-.

Det spirade liljor i spåren,
där liten Svanevit gick,
av rosor blommade snåren,
som fångade hennes blick.

Eller hör, hur milt och undergivet hoppet
kan sjunga i denna strof:

Snart ditt hjärta skall slå
långsamt och stilla igen.
Dag skall komma och gå,
tiden är smärtornas vän.

Den sanning och det allvar, som döden
och dödstanken skänker människorna,
framblickar ur den rörande ynglingasång, med
vilken Wathier Sparr-Hofstedt tagit avsked
av livet.

När det gäller att bland den till större
delen värdelösa lyriska alstringen skilja
mellan den äkta och den oäkta delen,
måste Sten Selanders Vers och visor
obetingat räknas till den förra. Om än
skalden icke kan hävda någon starkare
originalitet, erfar man här omedelbart den
personliga känslans sanning, och man
märker på tonfallets skiftning, att hans hjärta
levat med i det han diktat. Man kan här
tillämpa ett ord av Krandes om Kirkegaard:
»For at noget paa Papiret maa gjöre
Indtryk av et Suk, maa det i Skribenten Sjæl
have været en Hulken». Det är omöjligt att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:55:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1916/0433.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free