Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ny svensk lyrik. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
396
OLOF RABENIUS
På ett förtjusande sätt har skalden i en
dikt, som heter Älvans bön, givit en bild
av naturens strävan att vakna till fullt
medvetande. Det är här en blomsterande som
sjunger sin längtan att få mänskligt liv.
Varhelst skalden vandrar i naturen, hör han
sådana röster, suset av osynliga väsen, och
i dem alla viskar världssjälen, s Ett hjärta
blott slår i det eviga allt», dessa den
Atter-bomska Rosens ord äga också sin
tillämpning på Granströms naturpoesi. Ett starkt
intryck av samstämmigheten i de olika
varelsernas livskänsla får man av dikten
Det faller ett sken: en ung flicka läser i
en bok, och samma saga — livets saga,
hjärtats dröm, som sprider sitt sken över
hennes anlete — skall för henne snart
bliva verklighet. I denna som i andra
dikter visar sig skalden mäktig poetisk
suggestion med sin själfulla mystik. Av
ovanstående utredning torde framgå, att
Granströms naturkänsla spelar inom en
panteistisk tankesfär. De enskilda väsendenas
uppgående i allivet skapar i själva verket deras
samhörighet och göra dem till tusenfalt
sammansatta ekon och reflexer av varandra.
Erfar skalden starkt och levande denna
världsharmoni — och det är poesiens
måhända högsta uppgift att söka avlyssna och
avbilda den — gripes han icke mindre av
undran över den form, som livet antar i
individen och som åter förrinner i döden.
Dödens mystik sammanfaller emellertid på
denna ståndpunkt med livets. I några av
sina vackert skurna och tankeklara epigram
återger skalden brytningen mellan liv och
död. I ett av dem liknas livet vid ett
upplyst rum, i vilken skalden ser den
älskades hand röra sig.
Utanför rutan är natt. Som mörker synes mig
döden,
endast det sköraste glas skiljer mitt liv och min
död.
Om det plötsligt framstrålande under,
som livet är, ger slutligen följande epigram
en föreställning:
Älskade, så är ditt liv: en röst i det evigas tystnad,
snyfta och jubla i dag, sjung i mitt öra din sång!
Så är din själ: en ton på spröda och skälvande
strängar.
Dödens ekande rum bär den och ger den sitt djup.
Älskade, vet du, varför jag sjunger så gärna om
döden ?
Jo, något gränslöst den lär, detta: Vi leva i dag.
Analysen av Matts Magni Granströms
diktning, sådan den framträder i Hat och
Kärlek (titeln förefaller något missvisande)
har måhända varit ensidig; i gengäld har
den kanske återgivit totalintrycket av hans
andligt starka och egenartade poetiska konst.
Wallbeck-Hallgren har under titeln
Smädesånger och Botvisor samlat sina till
större delen förut annorstädes publicerade
dikter. Författaren gör nog anspråk på att
vara humorist i högre och djupare mening,
men stort över skämttidningsnivån höjer sig
icke hans humoristiska lyrik. Också har
Kolingen uppenbarligen stått fadder till den
buse, Karlsson med foten, som är
samlingens huvudfigur. Denne har en gång sett
bättre dagar men är nu ohjälpligt sjunken
till samhällets botten. Hans förkommenhet
i yttre avseende skall emellertid motvägas
av något slags andlig överlägsenhet, som
bl. a. tar sig uttryck i en bitter och
hånfull kritik över de besuttna och välmående
i samhället eller i det gillande, varmed han
hälsar sin gode vän och förtrogne
författarens utgjutelser i samma anda. Någon rolig
eller karakteristik typ har
Wallbeck-Hall-gren icke tecknat med denna sin
älsklingsfigur, därtill brister det förf. alltför mycket
i formkraft och uppfinning. Sökta och
smaklösa vändningar ersätta hos honom
som bekant icke sällan det fåfängt
eftersträvade naturbehaget i uttrycket. Humorn
är här icke den vätska, som löser livets
hårdast spända motsatser och blandar dess
sötma och beska med varandra. Något
stänk av heroism glimmar ej i den
avsigkomna skepnaden, och himlens ljus faller
icke brokigt skimrande över den rännsten,
i vilken Karlsson släpar sin fot. Med
Bellman är han i varje fall ej närmare förbunden
än genom bryllingskap på sidolinjen. Men
inom den lägre burleska sfären hävdar denne
trashjälte förvisso sin plats. Vida mera än
som poetisk figurtecknare intresserar
Wallbeck-Hallgren som subjektiv lyriker. Man
lyssnar hellre till honom, när han talar
i eget namn, än när han gör Karlsson till
sin tolk. Flera toner sammanklinga i hans
lyra. Där höres ett trotsigt och inbitet
förakt för de feta och dumma i samhället,
men därjämte förekomma uttryck för
själv-förkrosselse; bittert hån övergår till ödmjuk
klagan, och det elaka skrattet tystnar för
stilla gråt. I denna känslobrytning fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
